-

Varför ska det vara så lätt att sjunka ihop och falla in i det mörka, varför ska det va så himla lätt. Varför kan det inte vara simpelt som en dans att stanna kvar i det bra måendet, varför ska det vara så hemskt svårt för just mig att må bra och låta mig själv må bra. Varför tar det emot att må bra?

Jag hatar mitt sätt att se på saker, jag hatar min kropp till 100%, inte ens 2% av mig gillar hur min kropp ser ut, jag är fullständigt missnöjd med hur jag ser ut. Jag känner mig fruktansvärt hemsk som människa, jag känner mig fullständigt värdelös på att leva för allt jag gör är att jag ställer till det för mig själv på ett eller annat sätt, omedvetet eller medvetet och jag hatar det, jag verkligen avskyr det.
Jag föraktar mitt utseende, jag föraktar min röst, mitt skratt, min kropp som helhet och bitvis.

Jag vet inte hur jag ska kunna leva när jag inte kan hantera mig själv, jag trivs inte i mitt skal, jag trivs inte alls. Jag vill säga hejdå till min använda kropp och få en ny, en fräsch kropp utan en skråma, inga fräknar, inga ärr som påminner mig om den dåliga tiden, den riktigt dåliga tiden, jag vill ha en ny kropp utan några bristningar, en kropp som inte fött ett barn.
En kropp som inte fött ett barn!!
En kropp som inte fött ett barn!!
En kropp som inte fött ett barn!!

Jag vill ha ett nytt psyke med, jag hatar mitt sätt att resonera, jag hatar mitt sätt att tänka på, jag hatar min inre röst, jag hatar mitt hat till allt i världen.
Jag förstår inte varför viljan att vilja leva ett bra och långt liv ska vara så svårt att hålla liv i.
Jag önskar jag hade en ny kropp, ett nytt sätt att tänka på och inga traumatiska minnen från barndomen som ständigt gör sig påminda.
Jag önskar jag var ren, lika ren som renligheten själv, fri från minnen, fri från ärr, fri från allt.