onsdag 23 november 2011

On the otherside

Jag känner mig väldigt ensam i allt som jag står inför, det känns som om jag står ensam mitt på öde mark och har ingen destination.
Det valet som jag nu står inför känns omöjligt, för jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet helt enkelt inte vad jag vill och inte vill göra.
Hur ska jag kunna få in pengar? Vad vill jag göra nu?
Vad klarar jag av att göra? Vad vill jag göra i framtiden? Framtidsplaner?
Vad vill jag jobba som? Hur ska jag få jobb?
Ska jag jobba? Ska jag plugga?

Jag har kollat upp vad som finns att välja när det kommer till att plugga och jag vet inte om något känns intressant, jag känner bara ångest och nervositet samt oro för allt som jag måste klara utan att veta om jag ens klarar av det.
Jag vet inte vart min gräns på vad jag klarar av och inte klarar av är och jag vet också att det enda sättet att få reda på det är att prova olika saker men jag vågar inte prova. För chansen att jag klarar det är 50/50, och jag klarar inte av att tänka att det kommer gå bra*, jag tänker bara att det kommer misslyckas och jag kommer bli mer utfryst från samhället än vad jag redan är.

Jag vet ungefär inte vad det är för mening med att plugga, ökar det ens chanserna att jag får ett jobb, troligtvis inte, det enda jag kan se att jag kan få ut av att plugga är att jag har något att göra, kanske alldeles för mycket för mig vem vet, och att jag kan få csn och ansöka om bostadsbidrag eller något i den stilen.
Men annars känns det bara som, vad är det för mening?

Vad ger mig mening för det första?

Det skrämmande i det hela är att jag har saker som ger mig mening men jag vågar inte erkänna dem för mig själv, jag är van vid att inte känna någon mening och trots att jag hatar att inte känna någon mening så känns det ändå motigt att känna någon hoppfullt. Det tar emot att ha något att hoppas på för hoppas man finns alltid chansen att man blir besviken eller sviken...

Imorgon har jag möte med personligt ombud igen och då ska vi se vad jag har besämt mig för, heh, får se vad de ska bli då... Det känns lättast att bara ge upp men jag vet inte, jag vill inte ge upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar