INSANE

Tyvärr måste jag konstatera att mina tankar är inte bara kring Diablo III, önskar de var fokuserade där men de lämnar hela tiden fokus och övergår till att tänka på verkligheten.
Min verklighet, den värld som jag lever i och jag börjar undra vilken värld jag har skapat för mig själv.
Jag kan inte skylla alla mina besvär på mina föräldrar, vilket jag kan ha gjort någon gång när jag var väldigt frustrerad och arg på dem för att de fick mig att må så dåligt.
Men det finns andra anledningar till att jag är fucked up in the head, bokstavligt talat. Jag känner mig på något vis mer insane för varje dag som går.
Hur känner man sig när man är insane?
Vet man om att man tappat verklighetsuppfattningen eller vet man inte?
Allt jag vet är att jag kan fan inte vara frisk i huvudet, något är fel där inne... Jag känner mig trasig.

JAG är den största boven i mitt liv. Det är jag som än idag fortsätter med dessa dumma handlingar, det är jag som fortfarande tänker i samma tankebanor som då, under mina destruktiva år. Samma tankebanor som gör det omöjligt att tro på en framtid och omöjligt att vilja verkligen leva och känna ett värde i min existens.

Allt jag ser är förhinder, saker som blockerar mig och jag låter allt dra mig ner, långt ner, tills jag blir så deppig att det går inte att äta, det går inte att sova, det går inte att göra någonting utan att jag mår skit och vill gråta, skrika, bloda ner allting, käka alla piller i världen, dö.
Hopplösheten jag känner då är obeskrivlig, det kryper i kroppen för den inre hopplösheten vill krypa ur skinnet på mig och skrika ut ett lång ångestfullt skrik. Jag kan inte vara någonstans utan att det känns fel, inget är bra nog, inget är rätt, allt är fel. Mina tankar gör mig handlingsförlamad.

Igår hade jag en panik/ångest attack, var glad för att pojkvännen sov för det är inte vackert när man håller på som jag gjorde. Slog mitt huvud mot väggen, försökte på alla vis slå mig själv, satt och grät utan att kunna sluta gunga fram och tillbaka. Mina tankar var riktade åt min ensamhet och den hopplöshet jag känner inför framtiden. Allt kom på en gång och jag kunde inte kontrollera mig själv så jag lät den ångest som krupit i kroppen under hela veckan komma fram en stund. Ljudlöst som det bara gick för att inte väcka pojkvännen om man bortser från ljudet som uppstår när man slår sitt huvud mot väggen ett par gånger...

Har länge fruktat att han ska lämna mig tillslut eftersom jag är så krävande på många olika vis, bara min negativa inställning till i princip allt måste göra det svårt att hitta på något med mig, att ens vilja vara med mig.
Sen tillkommer alla mina andra föreställningar som jag har kring allting och främst mitt självhat måste vara krävande att utstå.  Det är jobbigt bara för mig att utstå det självhat jag känner för mig själv så hur ska någon annan orka?
Nu direkt undrar jag varför han ens vill vara med mig för i mina egna ögon är jag en bedräglig och hemsk människa.
Enligt mig själv är jag inte värd någonting, jag är inte värd någon mat, jag är inte värd några tankar, jag är inte värd att synas, jag är inte värdig att leva för jag har aldrig haft viljan till det.
Mitt störta problem är min ovilja att leva och jag vet inte hur man ska kunna komma till en lösning för mig på detta stadiet, jag vet fan inte vad jag ska göra för att återfå viljan på riktigt.

Jag kan nästan säga att jag vet inte hur det känns att vilja leva utan att ljuga eller överdriva alldeles för mycket.  Jag har aldrig riktigt känt någon behörighet till livet, aldrig känt att jag hör hemma här. Allt jag har känt är en ständig lust till att avsluta allting för jag ser ingen mening med livet...

Nej nu är det stopp.