Vad?

Så här sitter jag nu med en gammal urusel dator som internet ibland inte fungerar på även om nätverksanslutningen är utmärkt. Inga spel vill starta på den och den är totalt meningslös men det är fortfarande bättre än ingenting alls och jag önskar att de kan fixa min andra dator snabbt för då är det inte lika brådskande att ordna med en stationär även om jag måste köpa en sådan för i längden kommer inte laptopen överleva, har fläktarna dött en gång så kommer de säkert gå sönder en gång till enligt mig, för det är min vanliga tur med saker och ting..
Känner mig verkligen inte pepp inför dagen, snarare tvärtom.
Har hittat en jätte fin katt på blocket som jag vill ha men som även kostar 1000 kronor eller mera, beroende på om någon annan bjuder högre på kissen. Och det frustrerande med det hela är att jag inte har sådana pengar men jag vill så gärna ha katten, den är underbart fin och har fluffig päls, norsk skogskatt och turkisk van i sig. Jag skulle så hemskt gärna vilja ha den men det är en dröm bara, jag kommer inte kunna köpa den eftersom jag lever på minimum pengar just nu och eftersom det inte ser så ljust ut för mig just nu så kan det dröja länge innan jag ens får pengar igen och jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra om jag inte kan få ersättning från försäkringskassan. Jag vet att det antingen blir till att gå till socialen eller arbetsförmedlingen men kraven som de båda myndigheterna har är inga jag orkar med. Och det känns så nedvärderande att gå till socialen och jag vill bara inte sjunka så lågt en gång till för det var fruktansvärt sist när jag var beroende av socialmyndigheten.
Jag vill bara inte gå den vägen igen för jag vet vart den leder och jag vill inte gå dit.
Jag känner mig tom på energi som lust att hålla mig vid liv, vad finns det i denna världen som jag vill göra, vad vill jag lära mig, vad vill jag jobba med, vad?
Jag vet inte vart jag har mig själv och jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv, det känns som om jag redan har levt klart men mitt liv har bara precis börjat. Mina år med beroende och alla de andra myndighets problemen kändes som en evighet och det känns som om jag har en evighets erfarenhet men jag är bara 20, inte ens det än. Jag har minst 40-50 år kvar att leva och jag har ingen aning vad jag vill göra med mitt liv.

Känner på mig att jag måste skriva av mig om gårdagen...

Precis efter att jag hade vaknat igår började jag gråta, lill katten kom och la sig i mitt knä vilket var en tröst men jag kunde fortfarande inte sluta gråta. Jag försökte måla på warhammer gubbarna men det blev rätt svårt att måla när man skakade och ens syn hindrades av alla tårar som fyllde ögonen och rann ner för mina kinder. Jag hade ringt och försökt fått tag i läkaren men jag hade misslyckats ännu en gång men hade iaf fått någon att tro på mig och skriva ett meddelande och be dem på avdelningen som mötte henne att kontakta mig, får se om det ens hjälper. Än så länge har jag inte fått något svar från läkaren, så måste ringa igen. Jag måste ringa dit idag med men om jag ska vara ärlig så orkar jag inte, det tar emot i mig.
Allt kändes hopplöst just då och det enda jag kunde glädjas åt att jag har min älskade pojkvän som älskar mig. Mitt liv skulle vara tomt utan honom, för jag älskar honom så mycket och han gör mig hel. Men när jag började tänka på om han lämnar mig kunde jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag känner skuldkänslor för att jag utsätter honom för mitt dåliga mående, allt som han måste stå ut med och han säger fortfarande att han älskar mig, han är för bra för att vara sann i mina ögon
Efter ett par gråtanfall så sa min pojkvän att vi åker i alla fall och fixar med min dator, för det är det enda vi bokstavligen kan göra någonting åt i nu läget.. Så det var precis vad vi gjorde. Vi åkte in till Kalmar, media market, fick en schyst expedit och vi fick datorn inlämnad för lagning/service. Efter att vi fixat och trixat med datorn och gått en runda inne på media market åkte vi till Max för att avnjuta en hamburgare och deras milkshake som är så underbart god att det är skamligt. Efter det tog vi en runda in om ica maxi för att handla hem deras underbara äpplemuffins, körde sedan hemåt och handlade inne på vår vanliga ica och sedan åkte vi hem.
Vi båda var trötta när vi kom hem och tog oss en lång nap, vaknade sedan vid 21: någonting och spelade ett league of legends tillsammans och såg sedan på en film om heroin. Requiem for a dream
Filmen fick mig att må dåligt, den fick min pojkvän att må dåligt och vi båda ville efteråt ta oss ett varmt lugnande bad men klockan hade blivit för mycket och skulle vi göra det så skulle vi bli utskällda dagen efter. Vi har nämligen blivit förbjudna att bada på kvällen nu för att alkoholisten som bor på övervåningen, där badkaret finns, har stört sig så mycket på att vi går och badar tillsammans på kvällarna runt 21-22 så nu har vi blivit tillsagda av pojkvännens mamma, som också bor där uppe, att vi inte kan bada på kvällen för då blir det ett jävla bråk för hennes del. Så ett bad kunde vi inte ta och jag minns inte direkt vad vi gjorde istället, jag minns att jag tiggde ryggmassage och fick lite och sedan vet jag inte vad det var som visas på tv, var rätt trött i huvudet och bilderna från filmen gjorde att jag bara ville blunda bort dem...
Efter det somna jag nog

Min laptop börjar bara bli sämre och sämre, den har börjat låta konstigt nu och allting på datorn går otroligt segt. Jag tycker verkligen inte om det här, har flyttat alla bilder över till min externa hårddisk för jag känner mig väldigt osäker på denna datorns pålitlighet, den kan få för sig att dö när som helst och jag vill inte mista alla mina bilder från medeltidsveckan pga det.

Satt nyss i telefonen och försökte få tag i läkaren men fick istället prata med tre olika personer men fick inte prata med henne som jag faktiskt söker. Ingen verkar veta vart hon är eller varför hon inte har kontaktat mig eftersom min psykolog hade sagt till henne att mitt ärende är brådskande..
Blir rätt less på det hela, frustrerad och less på det. Vill bara lägga mig ner och ge upp för det är så mycket lättare. Jag orkar inte hålla på såhär, jag känner inte att jag kommer någonvart heller, jag bara står och stampar på en och samma plats. Jag har inte fått pratat med denna läkaren som skulle ringa mig eller kontakta mig på ett eller annat sätt förra veckan och tiden på omprövningen börjar rinna ut i sanden och där är inte mycket hopp kvar.
Det känns så hopplöst.
Och att min dator inte fungerar som den ska gör mitt liv inte lättare att tycka om. Sen att jag heller inte kan hitta kvittot till den så jag kan lämna in den på gratis reparation gör det verkligen inte bättre och heller ej att jag inte kan ladda mig nya telefon med pengar, det gör inte saken bättre. Och att jag inte kan få tag i läkaren gör mitt liv till ett helvete just nu.

Det enda som är bra just nu är min pojkvän, han är allt jag har.

Det är morgon, jag har nyss stigit upp, har inte ens hunnit ta min dagliga tablett. Tvättade ansiktet nyss med skrubbkräm och väcktes rätt bra av det, gav katten som satt och väntade på mig mat och nu sitter jag här igen, vid datorn och vet i stort sett inte vad jag riktigt ska göra nu.
Jag låg vaken i sängen ett bra tag i hopp om att min pojkvän skulle vakna men det gjorde han inte. Så jag gick upp och är fortfarande som alla andra dagar frustrerad. Väldigt frustrerad och trött på livet, varför måste det vara så hemskt tråkigt och jobbigt ibland...

Igår börja jag gråta efter att ha sett filmen Butterfly effect och Kids. Jag grät för att det var så sorgligt i Butterfly filmen och jag grät för att det var så hemskt i Kids filmen. Det sista de typ visar i Kids är att en tjej som är nerdrogad och medvetslös blir våldtagen och det är inte roligt att se.
Varje gång jag ser någon bli våldtagen på film mår jag alltid dåligt, man får minnesbilder, gamla minnen spelas upp och man mår psykiskt dåligt. Förstår ibland inte mig på varför man måste ha så grova scener i vissa filmer, jag menar våldtäkten i Kids varade i minst 5 minuter... Det är en rätt lång scen med andra ord för att vara i en film och där var inga flashar eller filmning av någonting annat utan det var bara ren plåga i ca 5 minuter..

Just nu sitter jag och rotar i papper, papper som jag måste ta tag i denna veckan och inte fega så som jag gjorde förra veckan. Jag får bara inte ge mig denna gången, för gör jag det är det ganska hopplöst. Jag måste skriva en massa saker till Försäkringskassan för att övertala dem att jag inte kan jobba, att det inte finns någon som vill anlita någon med dessa psykiska besvären som förgör mig totalt.
Jag måste få tag i läkaren imorgon, ringa alla nummer som finns och börja gråta i telefonen om det så behövs. För jag måste få tag i denna läkaren, de hänger på henne mer eller mindre, det hänger på om hon gör sitt jobb så som hon ska eller inte.
Jag klarar inte av det längre att gå så här, utan att veta när jag ska få pengar och inte veta hur det ska lösa sig eller hur jag ska klara mig på inga pengar.
Jag orkar verkligen inte ha det såhär, det tär på mig och jag blir hemskt ledsen.

(inte min bild)

Älskar detta quote från FIGHT CLUB

It´s only after we`ve lost everything that we can do anything

Sad face

Min frustration går fan inte bort, jag finner inget bot för den och jag känner mig hemskt obotlig, jag känner mig så frustrerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Jag kan inte säga något om det till min pojkvän tyvärr eftersom han har lite med saken att göra men säger jag någonting så kommer han göra så som jag vill men bara för att jag vill det och inte för någon annan anledning och jag vill inte ha det så. Jag vill att han självmant kommer till mig och sådant så jag kan inte tipsa honom om man säger så för då blir det inte självmant utan framtvingat...

Jag driver mig själv galen med det här och jag tänker hela tiden att något måste vara fel på mig, det är alltid mig det är fel på så nu vill jag veta vad det är som gör att något jag så gärna vill ha inte inträffar någonsin. Men jag vet inte vad det är som jag gör för fel, varför det är så torrt på denna sidan.

Det finns egentligen ingen mening med att jag skriver här, för det är ändå ingen som läser, eller som bryr sig men jag tror inte heller att jag bryr mig om det för det är inte därför jag skapa denna bloggen. Jag skapa denna bloggen för att kunna skriva av mig och inget mer. Jag vill inte ha kändisskap, jag vill inte vara en populär blogg som alla vill läsa.

Jag fick nyss stearin på min hand och jag har saknat den lilla brännande smärtan, nästan likt en kick blev det för mig. Fan ibland önskar jag att jag kunde skära mig igen, inte för att jag vill ha fler ärr på min kropp, snarare tvärtom men för att det ibland underlättar att bara göra det, att utsätta sig själv för den smärtan. Se blodet komma ur jacket, känna hur pulsen ökar när man väl dragit över huden och ser hur det sedan särar på sig och blodet börjar sippra ut och rinna ner längs armen eller benet och bilda en pöl på golvet. Det är sådant jag saknar och att leka med sitt blod och behöva ta mer och mer papper för att torka upp allting gör det bara bättre.

Har ingen aning om vad jag ska göra idag. Det första blir till att sminka sig och sedan kolla på det nya futurama som kommit ut. Efter det har jag ingen aning

MEow

Är väldigt frustrerad, av olika anledningar. Dels för att jag inte fått tag i läkaren som skulle kontakta mig, vilket hon inte gjort sen också för något som jag inte orkar skriva om här men som plågar mig nästan mest av allt. Anledningen till att jag inte vill skriva om det är för att det är privat och personligt och inte är något jag heller vill att många andra ska ha kunskap om.
Men det som känns jobbigast för mig är att jag har ingen att prata med om det. Jag har ingen som kan förstå mig eller som jag kan prata med detta om, inte ens psykologen som jag träffar var 14:e dag. Bara det är frustrerande, det leder mer eller mindre till att jag inte vet vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra med mig själv för det är förvirrande och samtidigt hemskt frustrerande. Jag vill få det ur mig, jag vill att det ska bli som det var innan men det är omöjligt.

Min dag har bestått av Age of Conan online spelet och ett långt bad som fått mig att känna mig lite bättre men min frustration är fortfarande stark. Den går liksom inte ner i skala, den bara växer och ju mer jag skriver om det och tänker på det desto mer ökar det i styrka. Jag kan bara inte förstå varför, varför det är såhär, vad är det för fel på mig...

På ett vis är det skönt att det är helg nu men det betyder också att alkoholisten som bor på ovanvåningen är hemma eftersom han inte jobbar på helger. Bara den saken som att veta att han är hemma gör att jag genast känner mig otryggare och nervösare än vanligt. Jag går indirekt på spänn hela tiden för man vet aldrig vad som kan hända eller inte hända.

Ser nästan framemot när jag ska gå på möte nästa gång. Inte för att jag vet vad jag ska prata om eller så men det känns ändå rätt skönt att kunna tömma lite på det man har i huvudet. För jag har ingen annan att prata med än pojkvännen min och det är inte alltid det går att prata för det är kanske inte alltid så lätt att förstå. Och ibland är det kanske inte det roligaste att lägga allting på pojkvännen för man lider av skuldkänslor och får ångestbesvär.

Meow

Ibland undrar jag vart jag har mig själv, ibland kommer jag på mig själv med hur jag tänker och jag undrar varför jag måste ha det så. Varför måste jag alltid ha nedvärderande tankar om mig själv, varför kan det jag gör aldrig bli bra nog och varför kan jag aldrig bli nöjd med mig själv. Kan jag inte bara för en gångs skull tycka om mig själv för den jag är istället för att ständigt försöka ändra på mig själv och gömma mig själv bakom olika masker och lögner.
Och de få gånger den verkliga Vivvi kommer fram känns det konstigt att komma ut ur skalet. Jag känner mig dum och blottad och det är något jag hellre gömmer och glömmer än visar.

Mina svaga och bräckliga sidor syns kanske inte och jag framställer kanske inte lika ful som jag föreställer mig själv att jag gör. Jag kanske är snäll och rar i andras ögon men bara tanken på att jag skulle vara omtyckt för den jag är går bara inte att acceptera för jag kan enligt mig själv inte vara bra nog för någon annan och heller inte mig själv.
Ibland blir jag så hemskt frustrerad på mig själv att det går inte med ord att beskriva hur det känns.

Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv för tillfället. Jag känner mig lite smått vilsen och liten och världen känns så stor och hemsk. Hur ska jag någonsin våga mig ut i världen? Finns det ens en chans?
Frågan är snarare kanske om jag vill ge det en chans eller inte, om jag vågar ge livet en chans?

Jag har i stort sett ingenting att göra idag, mer än att sitta och fundera på saker och ting som inte är så roliga att fundera på. Jag har ingen lust heller till att göra någonting och det finns inget bra för mig att sysselsätta mig med så jag kan bara sitta och göra ingenting och må hur dåligt jag vill, YAY. :(

Early morning

Sitter med en stor kopp varm choklad och har nyss vaknat och inser även att klockan bara är 5 på morgonen och ingen annan är vaken och jag vet själv inte varför jag är vaken så här tidigt.
Vaknade av en dröm, en dröm som mer eller mindre handlade om att någon* kom in på msn och jag vakna då för att jag absolut inte ville missa personen när den kom online.
Så nu är jag obotligt vaken väldigt tidigt, sitter med min enorma kopp varm oboy och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.
Det finns saker som jag borde göra och det finns saker som jag kan tänka mig göra. Fast med tanke på att vi ska iväg senare idag och vara klädda enligt medeltid så är det inte lönt att t.ex. lägga ner mycket tid på smink eller nagellack som jag annars skulle tänka mig kunna göra.
Möjligheten att börja måla warhammergubbarna finns och det är något jag borde göra men jag vet inte om jag orkar det riktigt än... Jag förundras än över att jag vakna såhär tidigt och inte kan somna om.

Biografen igår var faktiskt väldigt bra, det enda som kunde ha varit bättre vore i så fall ett byte av  skådespelerskan som spelade Conans love*. Man hade önskat att hon var mer vacker på något sätt, att hon fånga ens öga bättre men tyvärr så gjorde hon inte det. Men den nya Conan filmen var så mycket bättre än den gamla att både jag och pojkvännen min vill ha den på Blueray sen när den kommer ut.
En rätt komisk grej var att salongen som vi satt i bara rymde 5 rader och var med andra ord väldigt liten och på det så var där bara 5 andra som såg filmen så vi var i stort sett ensamma. Det kändes rätt lustig och jag förstår själv inte varför ingen annan vill se filmen men var i vilket fall som glad för att den ens sändes här nere i Småland, för det är inte alla filmer går på bion här nere, fråga mig inte varför det är så men det är bara så. Vilket är faktiskt väldigt tråkigt.
Den biografen som ligger i staden närmast oss, som vi inte var på, har i stort sett inget utbud på filmer utan tar in B-filmer som inte är kända så den är totalt meningslös oftast. Har inte ens varit inne där men det känns väldigt underligt i vilket fall som, man är rätt bortskämd med hur Sf-biografer ser ut så något under den standarden är inte så lätt att acceptera för tillfället. Man vill ju som sagt sitta i en fräsch biosalong med fräscha grejer och inte tvärtom. Biografen i staden närmast oss känns mer som ett ställe för äldre eller väldigt små och inte för mig eller pojkvännen.

Nu är frågan vad man ska göra med sig själv. Vad man orkar fixa och vad man bara skiter i. Tror jag ska leta upp ett nummer till en läkare och se om jag lyckas.

Conan

Jag tror med stor sannolikhet att denna dagen är bättre än den förra men än så länge är det bara morgon så man vet inte vad som kan hända. Det finns iaf en plan för idag, nämligen åka in till Kalmar och se på den nya Conan filmen på bio,som jag tror hade premiär igår eller något i den stilen. Och innan dess äta på Max, beställa den lyxiga och väldigt goda milkshaken som har riktiga jordgubbsbitar i sig och smakar gudomligt gott.

Ser faktiskt framemot att se den nya Conan filmen, sett den gamla med.Arnold Schewarzenegger som enligt mig förstörde filmen så hoppas på att det är bättre skådespel nu. Men vet om att den nya skådespelaren är bra och grym så tror det kommer bli bra.

Smal one

Min inre röst skriker av avund och behov efter en ny dator som klarar av att man spelar spel på den, en ny mobiltelefon med de nya funktionerna, ett nytt kamera hus, en egen unik stil som ingen annan har och ett intresse för något att specialisera mig på. Jag vill kunna göra saker som inte många andra kan, fast egentligen betyder det inte så mycket om många andra kan det, jag vill bara kunna göra något bra och inte bara känna att jag är oduglig på allting. Jag vill kunna något som gör mig speciell på något sätt, gör att jag sticker ut. När folk frågar mig vad jag gör om dagarna så har jag bara ett svar, ingenting. Jag kan inget som sticker ut, jag har ingen talang för varken det ena eller det andra och jag känner mig väldigt liten på sätt. Jag känner mig lite smått vilse kan jag medge, jag känner mig vilse i mig själv och i mitt liv, vet inte vad jag ska göra av tiden, vet inte vad jag vill göra och jag vet inte vad jag borde göra. Men det jag borde göra lockar mig inte. Jag känner mig faktiskt rätt liten.

Igår följde pojkvännen med mig in till psykologen som vi skulle ha möte med kl 15:00. Vi pratade inte särskilt mycket, bara om det nödvändigaste som är pengar, min pengar situation. Jag känner mig smått panikartad till hur illa det börjar se ut med min ekonomi, jag försöker skjuta undan det men det går inte så väl alltid.
Men det lustiga i det hela är att lyckas jag skjuta bort det så känner jag mig skamsen sen när jag kommer på det att det ger mig ångest. En bakomliggande ångest som är jätte jobbig att handskas med.
Var gång jag är ute och handlar mat får jag ångest, det kvittar hur lite eller hur mycket jag handlar, ångesten glömmer inte bort mig utan jagar mig. Jag tänker hela tiden på hur mycket jag har kvar och hur länge det ska räcka, ja hur länge kan ett par tusen kronor räcka? Hur länge kommer det vara såhär, hur länge kommer jag överleva, hur långt ska det behöva gå innan någon kan inse att jag behöver den ersättningen för jag klarar inte av att arbeta.

Ännu en sak som jag stör mig på och som jag tror att jag inte har missuppfattat är hur svårt det är att komma in på t.ex. studier, komvux och även arbetsförmedlingen. Jag är i just den åldern då det är svårt att komma in på gymnasium för att jag är för gammal, jag är för liten för att komma in på komvux och för liten för att komma in på arbetsförmedlingen. Så vad finns det för mig att göra?

Känner mig ganska vilse, känns konstigt och frustrerande inuti mig, känner mig inte tillfredsställd.
Jag önskar dock att jag hade en toutch mobil, som nu pojkvännen har, något att leka med och skaffa appar till. Men det har jag inte och det kommer jag inte ha råd med på flera månader eller längre, beror på hur lätt det vill lösa sig för mig....

Home sweet home

Är hemma efter en vecka av härliga stunder, många kramar från nya bekantskap och andra vänner. Föll verkligen för medeltidsveckan, det är härlig stämning skrivit all over, det är trevligt folk och många går i medeltidskläder som gör det ännu bättre. Det var väldigt uppiggande att få komma iväg på medeltidsveckan, något som jag behövde för jag höll på att gräva min egen grav innan vi åkte. Det var roligt att se muren som går runt den lilla staden, alla medeltidsklädda, att äta väldigt dyrt men dock så var det väldig god mat, mindre kul med alla överberusade/fulla människor men allt som allt så var det en bra vecka och det var minst sagt en härlig upplevelse.
Jag gick och såg Alice i underlandet, tillverkade en egen mask, såg skönheten och odjuret, tornerspelen, bågskyttar och trix älskade eldshow som jag gilla starkt och som många andra gillar/älskar, köade i ett par timmar för att kunna se den så det var en upplevelse. * Såg även Captain America tillsammans med pojkvännens vänner och de är nog mina vänner nu också men i vilket fall som det var roligt. Vi hade alla ätit tillsammans på Bistra Haren och sedan halv sprungit genom staden för att hinna med så vi kunde se den sista de visade för dagen på biografen. Som tur var man mätt så det gjorde ingenting alls att vi inte hade något att dricka eller äta. Gillade filmen faktiskt, trodde den skulle vara dålig men det var den inte.
Jag vill dock inte veta hur mycket pengar jag spenderade under denna veckan, det räcker med att jag köpte kläder för 700 och åt på kapitel för 900 tillsammans med älskade pojkvännen och sedan kostnaderna utanför det vill jag inte tala om. Men som tur är så gick jag inte över min budget utan jag har pengar kvar till nästan 3 månader om jag spenderar dem rätt och inte slösar, men det blir dock 3 snåla månader, får se om jag kan lägga undan så jag kan gå på bio med för Conan har premiär snart...
Men än så länge är det väl inte panik men min pengakris måste fixa sig nu snart ändå för jag tror inte att någon mår bra av att vara utan pengar och inte veta vad man ska göra.

Direkt efter att jag kommit hem från medeltidsveckan började jag få ont i halsen och nu tre dagar senare är jag hemskt sjuk, lider av feber, halsont och spänningar i kroppen, sår under näsan för jag snytigt mig för mycket.
Jag är däremot friskare idag och det är jag glad, för ska nämligen kl. 15:00 träffa min psykolog och prata med henne och även fråga henne om hon vet vem det var som skicka mig vidare till henne, vad läkaren hette med andra ord, behöver nämligen prata med henne igen p.g.a. avslaget från FK. Så de ska fixas idag och jag ska försöka få tid med läkaren eller skaffa hennes telefonnummer så jag kan ringa och prata med henne åtminstone. Förmodligen blir det en handlingsrunda idag fast jag vet inte än, får se hur jag känner mig efter besöket och hur allting går därifrån.
Ska se om jag och pojkvännen kan gå och se Conan filmen nu på lördag eller söndag, kan bli riktigt skoj ^^ hoppas bara jag är tillräckligt frisk för det så det är någon mening med att betala så mycket osv.

Ännu mera ångest.
Är fylld av olika känslor och känner mig som en emotionalbomb.
Känns som om jag kommer explodera snart, behöver prata ut men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska våga, jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag vet inte vem jag ska prata med.
Imorgon åker jag och pojkvännen till Medeltidsveckan, jag är jätte nervös inför resan och hur det kommer vara när vi kommer dit, om det är dåligt kommer det vara en hel vecka av bara dåligt och jag är väldigt nervös inför detta. Jag vill vara pepp inför att åka men tyvärr så ställer mina tankar och annat vad man nu kan kalla det för sig i vägen för mig och jag kan inte slappna av.
Är trött, hungrig, irriterad, stressad, nervös, hopplöst förvirrad och ja jag vet inte mera.

Varje gång jag sätter mig vid datorn så får jag ångest nu mera. Jag känner mig otillräcklig när jag kollar på andra, på hur de ser ut, på hur de skriver, på allt. Jag känner mig nästan avundsjuk på andra. Jag känner mig så otymplig och i vägen att det är fruktansvärt...
Jag vill osså ha självförtroende nog till att kunna bli plåtad, ha snygga kläder på mig med korta armar osv. Men jag har inget självförtroende alls, jag vågar inte ens stå naken inför min pojkvän utan att vilja skymma mig själv för jag skäms över hur jag ser ut och för hur äckligt ful jag känner mig.
På tal om kropp och sådant...
Jag har skjutit upp badandet i ett bra tag nu och idag, nu på kvällen när jag och pojkvännen tänkte ta oss ett litet bad, så fick vi inte.  Ja du läste rätt, vi FICK INTE. Trots att jag skäms för min kropp när jag är naken tillsammans med pojkvännen så känns det tryggare att bada tillsammans för jag är rädd för en av de som bor på ovan våningen. En utav de som bor på ovanvåningen sa åt oss, För helvete ni ska inte bada nu. Bla bla bla.
Så nu när man äntligen fick sig själv till att våga sig upp så fick man inte bada.
Nåja det var inte meningen att man skulle bada helt enkelt.

Tidigare idag har jag mått helt okej, lite smått ointresserad på vad det finns för mig att göra. Har dock varit lite nyttig och planerat om våra hallonbuskar, vet inte om det är nyttigt men det är i vilket fall som bra för våra hallonbuskar. Annars har jag städat på vår våning idag undertiden pojkvännen min hjälpte sin mamma med byggandet av den trasiga verandan på baksidan.
Jag och pojkvännen åkte iväg och handla en sväng på kvällen och gjorde sedan mat tillsammans för nästan första gången...

Ugh. Starta nyss datorn, har annars hållit mig ifrån den under hela dagen och direkt när jag sätter mig här får jag ångest. Tankarna som fick mig att gråta igår kommer in i tankekretsen igen och jag mår dåligt. Känner mig omotiverad och tjock, riktigt jävla tjock.

Idag har jag mest bara kännt mig hjärndöd, har inte gjort så hemskt mycket mer än att spendera all tid framför datorn med ett par toalettbesök som undantag och en promenad i trädgården tillsammans med pojkvännen.
Har inte tänkt på mycket alls, har bara varit i nuet och haft turen att slippa alla negativa tankar, bortsett från en bråkdel som aldrig försvinner.
Har inte ätit något idag bortsett från 5-7 stycken sour cream kryddade klyftpotatis som jag snodde av pojkvännen när han åt och sedan har jag druckit en tetra pucko och en cafe latte.
Känner mig illamående så fort jag tänker på mat, vet att jag kanske borde äta men orkar bara inte. Har ingen lust till att äta och vad gör det om jag inte äter, det är ingen som klagar på mig, det är ingen som tjatar på mig, det är bara jag som bestämmer över mig själv och jag är väldigt tacksam för att det är så. Även om man ibland kan sakna att ha någon som tvingar en till att äta för ens eget bästa men de gångerna är ganska få.
Igår natt när jag och pojkvännen gick på en promenad kring den lilla byn vi bor i påmindes jag av att jag ska vara glad för att jag kan bestämma över vad jag ska äta, när jag ska äta, vad jag ska göra och hur jag ska se ut osv. Jag har en väldigt stor frihet även om jag inte tänker på det. Jag får göra i princip vad jag vill, jag kan göra vad jag vill i stort sett så länge det inte kräver några pengar för det har jag inte.