MEow

Är väldigt frustrerad, av olika anledningar. Dels för att jag inte fått tag i läkaren som skulle kontakta mig, vilket hon inte gjort sen också för något som jag inte orkar skriva om här men som plågar mig nästan mest av allt. Anledningen till att jag inte vill skriva om det är för att det är privat och personligt och inte är något jag heller vill att många andra ska ha kunskap om.
Men det som känns jobbigast för mig är att jag har ingen att prata med om det. Jag har ingen som kan förstå mig eller som jag kan prata med detta om, inte ens psykologen som jag träffar var 14:e dag. Bara det är frustrerande, det leder mer eller mindre till att jag inte vet vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra med mig själv för det är förvirrande och samtidigt hemskt frustrerande. Jag vill få det ur mig, jag vill att det ska bli som det var innan men det är omöjligt.

Min dag har bestått av Age of Conan online spelet och ett långt bad som fått mig att känna mig lite bättre men min frustration är fortfarande stark. Den går liksom inte ner i skala, den bara växer och ju mer jag skriver om det och tänker på det desto mer ökar det i styrka. Jag kan bara inte förstå varför, varför det är såhär, vad är det för fel på mig...

På ett vis är det skönt att det är helg nu men det betyder också att alkoholisten som bor på ovanvåningen är hemma eftersom han inte jobbar på helger. Bara den saken som att veta att han är hemma gör att jag genast känner mig otryggare och nervösare än vanligt. Jag går indirekt på spänn hela tiden för man vet aldrig vad som kan hända eller inte hända.

Ser nästan framemot när jag ska gå på möte nästa gång. Inte för att jag vet vad jag ska prata om eller så men det känns ändå rätt skönt att kunna tömma lite på det man har i huvudet. För jag har ingen annan att prata med än pojkvännen min och det är inte alltid det går att prata för det är kanske inte alltid så lätt att förstå. Och ibland är det kanske inte det roligaste att lägga allting på pojkvännen för man lider av skuldkänslor och får ångestbesvär.

Meow