Smal one

Min inre röst skriker av avund och behov efter en ny dator som klarar av att man spelar spel på den, en ny mobiltelefon med de nya funktionerna, ett nytt kamera hus, en egen unik stil som ingen annan har och ett intresse för något att specialisera mig på. Jag vill kunna göra saker som inte många andra kan, fast egentligen betyder det inte så mycket om många andra kan det, jag vill bara kunna göra något bra och inte bara känna att jag är oduglig på allting. Jag vill kunna något som gör mig speciell på något sätt, gör att jag sticker ut. När folk frågar mig vad jag gör om dagarna så har jag bara ett svar, ingenting. Jag kan inget som sticker ut, jag har ingen talang för varken det ena eller det andra och jag känner mig väldigt liten på sätt. Jag känner mig lite smått vilse kan jag medge, jag känner mig vilse i mig själv och i mitt liv, vet inte vad jag ska göra av tiden, vet inte vad jag vill göra och jag vet inte vad jag borde göra. Men det jag borde göra lockar mig inte. Jag känner mig faktiskt rätt liten.

Igår följde pojkvännen med mig in till psykologen som vi skulle ha möte med kl 15:00. Vi pratade inte särskilt mycket, bara om det nödvändigaste som är pengar, min pengar situation. Jag känner mig smått panikartad till hur illa det börjar se ut med min ekonomi, jag försöker skjuta undan det men det går inte så väl alltid.
Men det lustiga i det hela är att lyckas jag skjuta bort det så känner jag mig skamsen sen när jag kommer på det att det ger mig ångest. En bakomliggande ångest som är jätte jobbig att handskas med.
Var gång jag är ute och handlar mat får jag ångest, det kvittar hur lite eller hur mycket jag handlar, ångesten glömmer inte bort mig utan jagar mig. Jag tänker hela tiden på hur mycket jag har kvar och hur länge det ska räcka, ja hur länge kan ett par tusen kronor räcka? Hur länge kommer det vara såhär, hur länge kommer jag överleva, hur långt ska det behöva gå innan någon kan inse att jag behöver den ersättningen för jag klarar inte av att arbeta.

Ännu en sak som jag stör mig på och som jag tror att jag inte har missuppfattat är hur svårt det är att komma in på t.ex. studier, komvux och även arbetsförmedlingen. Jag är i just den åldern då det är svårt att komma in på gymnasium för att jag är för gammal, jag är för liten för att komma in på komvux och för liten för att komma in på arbetsförmedlingen. Så vad finns det för mig att göra?

Känner mig ganska vilse, känns konstigt och frustrerande inuti mig, känner mig inte tillfredsställd.
Jag önskar dock att jag hade en toutch mobil, som nu pojkvännen har, något att leka med och skaffa appar till. Men det har jag inte och det kommer jag inte ha råd med på flera månader eller längre, beror på hur lätt det vill lösa sig för mig....