Ibland undrar jag vart jag har mig själv, ibland kommer jag på mig själv med hur jag tänker och jag undrar varför jag måste ha det så. Varför måste jag alltid ha nedvärderande tankar om mig själv, varför kan det jag gör aldrig bli bra nog och varför kan jag aldrig bli nöjd med mig själv. Kan jag inte bara för en gångs skull tycka om mig själv för den jag är istället för att ständigt försöka ändra på mig själv och gömma mig själv bakom olika masker och lögner.
Och de få gånger den verkliga Vivvi kommer fram känns det konstigt att komma ut ur skalet. Jag känner mig dum och blottad och det är något jag hellre gömmer och glömmer än visar.

Mina svaga och bräckliga sidor syns kanske inte och jag framställer kanske inte lika ful som jag föreställer mig själv att jag gör. Jag kanske är snäll och rar i andras ögon men bara tanken på att jag skulle vara omtyckt för den jag är går bara inte att acceptera för jag kan enligt mig själv inte vara bra nog för någon annan och heller inte mig själv.
Ibland blir jag så hemskt frustrerad på mig själv att det går inte med ord att beskriva hur det känns.