Is there someone?

Finns där ens någon som läser det här?


Jag hör en vän prata om sin helg, fylld av fest, skratt, alkohol, sex, hångel med vem som helst, singellivet, livet när man är ung... Jag blir nästan avundsjuk på hennes helg av upplevelser, jag blir rättar sagt avundsjuk.
Jag tänker på mitt liv när jag var ung och levde mitt liv, alkohol, droger, blod, svett, tårar, hemlöshet, hångel, sex för tabletter, våld, allt. Och jag kan nästan sitta här och sakna detta, det ständiga dåliga måendet, osäkerheten, smärtan och smutset. Och jag kan nästan inte förstå varför det är så.

Jag har försökt flera gånger att skriva om mig själv, skriva en presentation som inte innehåller några ord om: mitt förflutna, destruktiviteten, det psykiska dåliga måendet. Men jag har insett att det är tomt under allt det där och att det finns inget kvar, det känns som om jag har försvunnit i mitt psykiska dåliga mående. Att min diagnos, mitt förflutna har tagit en för stor plats hos mig att jag själv har tappat bort mig själv och glömt bort att fokusera framåt och på det som är bra med mig och mitt liv. Det dåliga har tagit över och jag är ingenting utan det, min diagnos är allt jag har, det dåliga som hänt mig är allt jag är och det finns ingenting att finna som är bra känns det som.
Det känns som om allt som jag innan älskade att göra, mina intressen, har försvunnit och är för evigt borta.
Och det känns som en omöjlighet att återfå kontrollen och ta tillbaks mina intressen, mitt liv mer eller mindre.

Upptäcker nu att jag håller på att gräva ner mig själv igen, fastna i dåliga tankar och sådant, borde göra något som är avslappnande och lugnande. Tror bada kanske, passa på nu när huset är tomt.

Sitter här vid den stora skärmen, känner mig väldigt liten och bekymrad. Har ingen lust med att möta världen idag, jag har stor lust att bara stänga ute allting, stänga av mobilen och logga ut från allting, bara stänga av för jag orkar inte vara connected just nu.
Men samtidigt så vet jag att någon kan ringa mig med ett viktigt meddelande så jag kan inte stänga av mobilen och kanske någon av de tre kontakterna som jag har på msn vill ha mitt stöd, även om jag suger på att vara någons stöd, så jag kan inte logga ut direkt utan att få skuldkänslor.
Argh, jag orkar inte med världen längre, måste allting alltid bli så jobbigt.. Varför kan inte något gå enkelt och felfritt till önskat mål.

Dessutom så önskar jag att jag hade en fin jävla kropp som man kan plåta o dregla över...
FUUUCK

Hard knock life

Igår var en händelserik dag, en jobbig och ansträngande dag som slutade med en lyxshake från max hamburgare.

Morgonen började med ett möte med min kontakt på personligt ombud. Vi skrev klart omprövningen som jag hade påbörjat och sedan prata vi resten av tiden om alternativ om jag får avslag från FK, hon mena att det var inte världens ungergång om jag inte får godkänt min omprövning men det vore en lättare väg att gå. Annars måste jag blanda in andra myndigheter som arbetsförmedlingen och socialmyndigheten, jag måste gå till arbetspsykolog och en massa annat så om bara FK är snälla när de får in mina papper så slipper jag ta omvägen...
Mitt hopp ligger lågt, innerstinne så hoppas jag verkligen på att det ska gå igenom men jag vet att det är för mycket begärt så jag försöker hålla mig själv i skinnet. Jag vill våga hoppas men det är svårt att faktiskt våga hoppas ordentligt, jag gör det i smyg inför mig själv.
Under mötet fick jag ett sms från media market som talade om för mig att min dator som jag lämnat in hos dem på reparation var klar att avhämtas.
Så jag drog med mig pojkvännen till media market, 3 mil bort, vi gick några ärenden på olika affärer och jag köpte hårfärg.
I bilen på väg mot min dator, som jag saknar så mycket, var jag hög på känlsor, tänkte hur skönt det skulle bli att bara sitta vid sin egen dator, ha sina bilder, sin bakgrundsbild och kunna njuta av spelens vackra sida istället för att behöva köra allting på low settings...
När vi kom till i kassan på media market efter en liten väntetid så fick vi reda på att de bara hade stress-testat min dator och inte testat det vi sa att de skulle kolla och sagt dessutom att man ska använda en kylplatta, vilket vi redan själva hade prövat innan och det hade inte fungerat och detta hade vi även sagt till den expedit som tog in min dator. Men vårat meddelande hade tydligen inte kommit fram.
Så jag har med andra ord väntat på en dator i en månad och sedan under denna månaden har de alltså inte ens testat den eller kollat upp de vi sa och som vi trodde var fel på den. Det enda deras fina datatekniker hade kommit fram till på en månads tid var att den blev lite varm och att man då ska köpa en kylplatta...
Efter detta beskedet åkte jag och pojkvännen och köpte oss varsinn lyxshake på max, som är underbart god och som lindrade våra sinnen.

Är det bara jag eller känns det som om världen
håller på att gå utför?

Eller är det bara jag som fokuserar alltför mycket
på det som är dåligt.

EA

emilie autumn- best safety lies in fear

Who am I

Jag slås av en frustrerande känsla, att allt kommer förbli som det alltid har varit och att ingenting kommer någonsin förändras.
Att jag alltid kommer behöva dras med denna psykiska sjukdomen som gör mig rädd för livet, att jag alltid kommer behöva kämpa för varje köttbit, att alltid behöva ha otur med precis allting i livet. Att jag helt enkelt kommer stå på en och samma plats under resten av mitt liv och undra vem jag är och varför jag är här.
Jag känner mig väldigt avsides, det känns inte som om jag får leva mitt liv till fullo`och jag vet inte riktigt vart jag har mig själv.
Vem är jag, hur ska jag presentera mig själv utan att skriva om mina besvär som psykisktsjuk, vem är jag under denna stämpel, inte ens jag själv vet vem jag är och jag har inte känt efter på länge. Jag har glömt hur man ska göra, hur man ska tänka och allt där till, allt är bortglömt och jag är vilse i min egen verklighet.

Beslutsångest, ren skär ångest, nervositet, oro, rädsla- thats life for me

Dead end

Mina dagar går samman, jag kan knappt urskilja dem längre för det finns ingenting som händer, varje dag är lika innehållslös som den andra.
Jag känner mig väldigt rastlös hela tiden, jag går ständigt och funderar på vad jag ska göra men jag kan inte komma på något som jag har lust med att göra. Eller som jag kan göra utan att få väldigt jobbig prestationsångest. Jag har ingen lust med att spela något någon längre stund, jag har inget tålamod till att sitta och rita eller måla, jag orkar inte koncentrera mig nog för att kunna läsa något så jag blir istället sittandes här i soffan och räknar minuterna till oändlighet.
Jag drömmer underligt, jag vaknar utan lust till att göra något, jag vaknar mer eller mindre utan att egentligen vilja vakna.
Jag är lite smått orolig inför mötet på måndag med personligt ombud men jag hoppas på att det går bra... Jag vill att det ska gå bra, jag vill att det ska lösa sig för mig men det är svårt att verkligen hoppas på det för jag är så rädd för att bli besviken. Jag är rädd för att de inte ska förstå mig eller att de ska göra saker och ting svåra för mig och förvirrande. Eller att de ska dra ut på tiden.

Det känns som om jag har nått en dead end, jag vet inte vart jag ska gå nu, jag vet inte hur jag ska tänka.
Jag känner mig fast, mitt liv går inte framåt utan det står bara stilla och jag vet inte riktigt heller vad jag vill göra.
Mina framtidsplaner är nollställda och det går inte att tro på mina drömmar längre, jag kan inte ens få mig själv att tro på mina framtidsplaner, allting känns hopplöst och omöjligt och jag tänker ständigt;
finns här något jag ens kan göra?

Jag menar, jag får ångest av precis allting och då menar jag verkligen precis allting. Ska jag gå på toa får jag ångest, ser jag min spegelbild får jag ångest, äter jag mat får jag ångest, andas jag med min mage får jag ångest och känner mig tjock, spelar jag något och dör får jag ångest, städar jag inte får jag ångest och städar jag får jag ångest, mina egna tankar om allt och inget gör att jag får ångest, målar jag får jag ångest och känner mig usel. kommer jag inte på vad jag ska göra får jag ångest, kan jag inte komma på vad jag ska rita får jag ångest, ritar jag ett streck som blir fel får jag ångest... osv
Jag får ångest av det mesta och jag funderar faktiskt på om jag ska försöka få ångestdämpande på nått vis... Kanske det är den enda utvägen

Det känns som om tiden står stilla.
Det känns som om jag står stilla.
Det känns som om jag är ensam ibland även om jag kanske inte är det.
Det känns som om världen kommer emot mig med en stor arme och jag har bara mig själv.
Det känns omöjligt för mig att tänka ut och komma på saker som jag vill göra.
Det finns just nu ingenting jag vill göra...
Allt känns mer eller mindre meningslöst.
Varför ska jag kämpa när jag inte vet vad jag kämpar för
Varför ska jag behöva må dåligt av allt jag gör
Varför ska jag tända ljus, det är ju bara jag som kommer att se dem.

Jag ser mig själv som en börda, tror jag har skrivit det med tidigare men jag känner likadant än men egentligen så borde jag inte skriva detta, för det finns en chans att jag blir en börda för någon, men det är inte så stor chans att någon läser så jag tar risken helt enkelt.
Jag vet ärligt talat inte vad jag vill göra i mitt liv, vad finns det för mig, vad vill jag göra, hur vill jag leva och varför. Egentligen så är det kanske inte viktigt att veta varför man lever och varför man fortsätter att leva, det kanske är där det går fel. Man tänker för mycket på saker och ting och det blir till slut omöjligt att tänka annorlunda om en sak och att inte sluta tänka på det. Jag vet inte om det är jätte viktigt för mig att veta varför jag lever, jag vet ärligt talat inte... Men på något vis så känns det ändå delvis som en del av livet.
Jag lever, bevisen finns där, men jag vet inte vad jag vill åstadkomma.

Det finns saker jag vill ha, likt en ny dator, men de ger mig fortfarande inte en långvarig lycka som gör att livet blir lättare. Jag livnär mig på mitt dåliga mående, jag livnär mig på min kärlek som jag känner till min pojkvän men utanför skalet är det tomt. Jag har inget annat än mitt dåliga mående, mig själv och pojkvännen.
Jag känner mig rätt isolerad från världen och världen känns som en enda stor och stygg plats..
och jag vet inte vart jag tillhör eller om det ens är möjligt för mig att tillhöra något...

I´m a waste of space...

Mitt mående åker runt som på berg o dalbana, det går upp och ner hela tiden. Jag vet knappt vart jag har mig själv, i ena stunden vill jag inget hellre än att dö och i andra stunden så har jag ingen aning om varför jag tänkte så.
Jag känner mig rätt vilse just nu, jag vet inte vart min plats i livet/ samhället är och jag känner mig oduglig mer än något annat. Det känns som om jag bara är en börda för alla, för de jag känner och för samhället. Och det är det sista jag vill vara.
Jag vill inte känna mig i vägen när jag försöker säga hej till någon, jag vill inte be om hjälp till främmande människor, jag vill inte känna mig som en sådan stor börda som jag faktiskt gör. Jag gör ingen nytta i mina ögon, jag är bara i vägen och is a waste of space.

Det känns som om jag sitter fast, som om jag inte kan komma någonstans, som om jag är fördömd att stå och stampa på en och samma plats för evigt.
Jag kan inte göra någonting för att få saker och ting att gå fortare, jag kan inte lösa saker och ting som jag vill ha lösta. Allting ligger en vecka eller två veckor framför mig och det finns inget jag kan göra för att påverka tiden, det finns absolut inget jag kan göra för att påverka någonting alls. Jag känner mig mer eller mindre maktlös och jag orkar inte tänka positivt, jag orkar inte tvinga mig själv till att må bra.
Bara tanken på all denna tid som återstår tills något händer och att det finns inget för mig att göra får mig att känna mig obehaglig till mods och totalt värdelös. Jag vill att tiden ska gå fort, jag vill att saker ska lösa sig, jag vill med andra ord att ett mirakel ska inträffa. Jag vill så gärna komma tillbaka till ett normalt liv, ett liv där man gör saker som ger en mening eller en inkomst på mer än minimum, där man inte tänker på hur lång en minut kan kännas, där man helt enkelt är för upptagen med annat för att ens kunna må psykiskt dåligt.
Jag vill att ett mirakel ska inträffa.

Jag saknar min laptop som är på lagning fortfarande, jag saknar att bara kunna logga in på messenger utan att det ska vara problem eller ta mer än en halv timme för att få det att fungera. Jag saknar att ha ett internet som fungerar, där en sida inte tar 10 minuter för att laddas när den vanligt vis dyker upp på en sekund. Jag saknar min laptop och jag hoppas den är klar snart, tror den har varit på lagning i en vecka ungefär nu så det dröjer väl minst en vecka till om inte två...

Jag känner mig vilsen i mina egna tankar, jag tänker för mycket och jag mår bara sämre och sämre känns det som.
Försöker få i mig mat en gång om dagen men det är ungefär allt jag bemästrar. Jag orkar inte tvinga i mig mer mat än så. Idag när jag klädde om påpekade min pojkvän om hur smal jag är, själv ser jag det inte utan ser bara raka motsattsen. Jag känner mig tjock och ful.

Jag försöker komma på några framtidsplaner, men det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ens kan göra, vad som ens är möjligt. Allt känns som en omöjlighet och att det bara finns hinder och ingenting annat. Det känns fullständigt omöjligt... :/ Jag vill ha framtidsplaner för det känns som om allt skulle vara så mycket lättare att klara av om man bara hade några framtidsplaner, bara man visste vad man ska göra om en månad, vad man ville göra och jobba med. Men när jag sitter här med mina egna tankar känns det fullständigt omöjligt. Finns det verkligen något för mig ute i samhället, något för en tjej som saknar livsglädje?

Har nyss kommit ifrån ett telefon samtal med en läkare, den läkaren som jag skulle ha fått kontakt med för en/ två veckor sedan. Tyvärr kunde hon inte hjälpa mig så mycket mer än att be min psykolog ringa mig och ringa och prata med en på försäkringskassan som gett mig avslag. Bättre än inget I guess men jag har svårt att tro på det hon sa till mig, känner inget större förtroende för någon längre och det är inte så konstigt?
Tycker i alla fall inte jag...

Har mailat en på det personliga ombudet, får se om jag får svar eller något i den stilen, kommer annars ringa dem imorgon eller kanske idag redan. Får se om min psykolog är snäll nog och ringer mig men det verkar se mörkt ut. Kommer nämligen ihåg att hon sa på mötet sist att hon är ledig denna veckan och då kommer ingen att ringa mig. Läkaren sa att det fanns ett meddelande från min psykolog; hon hade fått tag i en av personerna som jobbar på personligt ombud men att det verka se mörkt ut där också, det var svårt att få tid med dem innan slutet på denna månaden vilket inte hjälper mig ett endaste för FK, försäkringskassan, väntar inte på mig.
(Min omprövningstid går ut innan denna månadens slut...)

Så det känns inte så jätte bra även om jag nu fick tala med min läkare men jag får vänta och se om jag får höra av någon från det personliga ombudet. Försöker inte att tänka super negativt om det just nu men det är väldigt svårt, för jag är så bra på det och föreställa mig de värsta scenarion man kan tänkas föreställa sig.
Min skräck för att bli utkastad finns fortfarande djupt inrotad i mig...

Jag har nästan spenderat hela natten i soffan, om man bortser från de knappt två timmarna som jag sov inne i sängen. Kan inte påstå att jag har sovit bra men jag har heller ej inte sovit dåligt...

Jag känner äckel inför min kropp och jag kan inte sluta känna mig mindre värd. Jag känner mig sådär smått nedstämd och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag borde göra och det mesta känns pointless.
Känner mig väldigt dum som inte äter frukostgrejerna som jag köpt hem och som snart måste slängas oöppnade för att jag inte rört dem, känns mest som ett slöseri med pengar än något annat. Det är rätt svårt för mig just nu att äta något. Jag känner ångest inför att göra det och jag känner varken någon hunger eller matsug. Det finns ingen mat som lockar mig och det var knappt jag fick i mig den pizza biten som jag fick av min pojkvän igår. Jag vill helt enkelt inte äta något för jag tänker direkt då på hur tjock jag blir. Mitt förstånd vet nog att jag inte blir tjock av att äta en grej eller så men mitt förstånd har ingen talan här. Jag styrs av mina ätstörningar och jag tänker bara på att jag vill vara smal, jag vill bara vara smal, smalast och smalare än så. I min mening så är jag dum om jag äter något och därför så håller jag tassarna borta från all mat. Men även om jag inte äter något så känner jag fortfarande ångest, en ångest inför att jag kan bli hungrig och att jag inte går ner i vikt även om jag inte äter något

Imorgon måste jag nog ringa psyk-mottagningen och försöka prata med psykologen där och eventuellt ringa till personligt ombud och försöka träffa dem nu denna veckan. Jag har en deadline den 27 september och det finns inte så jätte mycket tid kvar för allting tar så lång tid, det finns inget som går att fixa på en dag utan det brukar ta veckor. Att kanske bara få en tid till att träffa dem kanske redan är för sent...

Jag tjänar ingenting på att sitta här och grubbla över saker jag inte kan påverka. Men det finns inte så mycket för mig att göra...

Besöket hos min psykolog i torsdags gjorde mig inte gladare, snarare mer irriterad, less och arg på mig själv och på samhället och myndigheternas bestämmelser.
Under mötets gång då vi bara pratade om försäkringskassan och mitt problem med ekonomin så kunde jag inte låta bli att gråta för det hon talade om för mig rörde upp allting inom mig och jag kunde inte hålla tillbaks tårarna. Jag fick reda på av min psykolog att jag måste skriva ett överklagande till försäkringskassan.
Problemet där är att mina ord, mitt skrivspråk inte räcker till och därför så måste jag blanda in ett personligt ombud som kan skriva överklagandet åt mig och detta måste då ske rätt snart för min omprövningstid hos försäkringskassan går ut innan denna månadens slut.
Bara tanken på att jag själv inte kan skriva mitt överklagande gjorde mig galen, jag översatte detta direkt till att mina ord och mina rättigheter betyder ingenting så inte ens jag själv kan skriva mitt egna överklagande.
Min mänsklighet, min existens betyder ingenting, allt jag säger betyder ingenting och jag kan inte göra någon påverkan alls, inte ens på mitt egna beslut för jag är för dålig.
Jag kände mig fullkomligt förnedrad och därför så kom mina tårar... mötet slutade som tur var rätt fort och jag gick därifrån medan tårarna rann fortfarande.

Något som gjorde min fredag ännu värre än torsdagen var att jag och min psykolog bestämde på torsdagen att hon skulle ringa mig som på fredagen, för att tala om för mig om hon fått tag i personliga ombudet eller inte men ja det hemska är då att hon ringde mig aldrig. Så nu vet jag inte hur det gick och dessutom så bleknar min tillit till henne ytterliggare för hon och jag hade nyss pratat om hur svårt det är för mig att lita på andra och så gör hon sådär mot mig. Känner mig så ynklig och veklig och betydelselös att det är fruktansvärt.
Jag vill bara gräva ner mig själv för jag orkar inte existera när det inte går att lita på en endaste människa än sig själv.

Och än en gång så drabbas jag av kropps hat, jag såg nyss några bilder som någon annan la upp på sig själv, nakenbilder och insåg att hon är smalare än mig. Jag vill vara den som är smal men nu är hon smalare än mig, och jag vet att det indirekt inte är någon tävling men jag mår genast skitdåligt och vill gå till toaletten och kräka upp allt jag ätit idag, vilket inte är så mycket i sig men ändå. Jag vill vara smal, jag vill vara den som är smalast, jag vill inte känna mig så här fet som jag gör, för det gör jag bokstavligen.
Jag känner mig fruktansvärt tjock och ful och dålig.

Vad är det egentligen värt, detta liv.
Vad är mitt liv värt när jag inte ens kan kontrollera mina egna beslut, när mina ord och mitt skrivspråk inte räcker till för att skriva en överklagan till försäkringskassan, jag är fullkomligt maktlös och det finns inget man kan göra. Vad är det för mening?

Jag blir aldrig riktigt av med obehaget känner jag, jag mår alltid lite dåligt över någonting, är det inte det ena så är det något annat. Jag vet inte om det är för att jag längtar efter den dagen då där inte finns några problem eller om jag bara väntar på något som aldrig kommer inträffa.
Kommer man genom hela livet få kämpa med motgångar eller blir det lättare med tiden att hantera allt så man inte ser det som motgångar utan mer som en utmaning?

Tyvärr kan jag inte se mitt tillstånd som en utmaning, jag är för less på livet för att det ens ska gå. Jag ser nu mera allt som händer mig, dåliga saker, som ett bevis på att livet är en hemsk och ond plats. Min världssyn är kanske en hel del rubbad, men jag vet också att innerst inne så är det inte så det ser ut eller rättar sagt mitt förstånd säger det men innerst inne så vill jag tro att världen är ond rakt igenom så jag kan få en bra anledning till att hata den så mycket som jag gör...
Jag vet inte vad det egentligen finns att gilla med världen, det känns som om jag miste min vilja till att leva redan vid barnsben. Vad finns det i livet att gilla? Vad gör det värt att leva?
Kärlek?
Sex?
En drog?
En dröm?

Många önskar väl att de hade det bättre, att de va rika och kunde åka vart som helst, att de kunde köpa den där tekniska prylen som är så awesome, att de kunde ge sina vänner och familj saker för att visa hur mycket man tycker om dem osv. Eller så önskar man att man var någon annan, så som jag gör dagligen.

Jag har en inre strid i mig själv, jag vet inte vilken sida som vinner eller varför jag är i krig men för mig känns det som om jag är i krig. Jag vet inte vad jag ska göra i livet så onda tankar om att ge upp, avsluta allting, bara låta det gå utför strider med min vilja att fortsätta prova, fortsätta även när det känns meningslöst.
Bara en sådan sak som att jag nu fick reda på att bussen som går härifrån in till stan går 6-7 gånger om dagen istället för 3 gjorde det lite bättre men sedan när min nervositet inför att använda bussen och ta mig in till stan själv kom över mig blev det inte så mycket bättre. Jag är rädd för att andra ska skratta åt mig, skälla ut mig för att jag inte har en aning om hur deras betalningssätt fungerar osv.
Jag tror det kommer ta lång tid innan jag ens vågar ställa mig där och vänta på bussen....

Idag bär det av till psykologen, ska se om det kan få mig att bli av med lite skit som jag bär med mig omkring.