Det känns som om jag sitter fast, som om jag inte kan komma någonstans, som om jag är fördömd att stå och stampa på en och samma plats för evigt.
Jag kan inte göra någonting för att få saker och ting att gå fortare, jag kan inte lösa saker och ting som jag vill ha lösta. Allting ligger en vecka eller två veckor framför mig och det finns inget jag kan göra för att påverka tiden, det finns absolut inget jag kan göra för att påverka någonting alls. Jag känner mig mer eller mindre maktlös och jag orkar inte tänka positivt, jag orkar inte tvinga mig själv till att må bra.
Bara tanken på all denna tid som återstår tills något händer och att det finns inget för mig att göra får mig att känna mig obehaglig till mods och totalt värdelös. Jag vill att tiden ska gå fort, jag vill att saker ska lösa sig, jag vill med andra ord att ett mirakel ska inträffa. Jag vill så gärna komma tillbaka till ett normalt liv, ett liv där man gör saker som ger en mening eller en inkomst på mer än minimum, där man inte tänker på hur lång en minut kan kännas, där man helt enkelt är för upptagen med annat för att ens kunna må psykiskt dåligt.
Jag vill att ett mirakel ska inträffa.

Jag saknar min laptop som är på lagning fortfarande, jag saknar att bara kunna logga in på messenger utan att det ska vara problem eller ta mer än en halv timme för att få det att fungera. Jag saknar att ha ett internet som fungerar, där en sida inte tar 10 minuter för att laddas när den vanligt vis dyker upp på en sekund. Jag saknar min laptop och jag hoppas den är klar snart, tror den har varit på lagning i en vecka ungefär nu så det dröjer väl minst en vecka till om inte två...

Jag känner mig vilsen i mina egna tankar, jag tänker för mycket och jag mår bara sämre och sämre känns det som.
Försöker få i mig mat en gång om dagen men det är ungefär allt jag bemästrar. Jag orkar inte tvinga i mig mer mat än så. Idag när jag klädde om påpekade min pojkvän om hur smal jag är, själv ser jag det inte utan ser bara raka motsattsen. Jag känner mig tjock och ful.

Jag försöker komma på några framtidsplaner, men det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ens kan göra, vad som ens är möjligt. Allt känns som en omöjlighet och att det bara finns hinder och ingenting annat. Det känns fullständigt omöjligt... :/ Jag vill ha framtidsplaner för det känns som om allt skulle vara så mycket lättare att klara av om man bara hade några framtidsplaner, bara man visste vad man ska göra om en månad, vad man ville göra och jobba med. Men när jag sitter här med mina egna tankar känns det fullständigt omöjligt. Finns det verkligen något för mig ute i samhället, något för en tjej som saknar livsglädje?