Besöket hos min psykolog i torsdags gjorde mig inte gladare, snarare mer irriterad, less och arg på mig själv och på samhället och myndigheternas bestämmelser.
Under mötets gång då vi bara pratade om försäkringskassan och mitt problem med ekonomin så kunde jag inte låta bli att gråta för det hon talade om för mig rörde upp allting inom mig och jag kunde inte hålla tillbaks tårarna. Jag fick reda på av min psykolog att jag måste skriva ett överklagande till försäkringskassan.
Problemet där är att mina ord, mitt skrivspråk inte räcker till och därför så måste jag blanda in ett personligt ombud som kan skriva överklagandet åt mig och detta måste då ske rätt snart för min omprövningstid hos försäkringskassan går ut innan denna månadens slut.
Bara tanken på att jag själv inte kan skriva mitt överklagande gjorde mig galen, jag översatte detta direkt till att mina ord och mina rättigheter betyder ingenting så inte ens jag själv kan skriva mitt egna överklagande.
Min mänsklighet, min existens betyder ingenting, allt jag säger betyder ingenting och jag kan inte göra någon påverkan alls, inte ens på mitt egna beslut för jag är för dålig.
Jag kände mig fullkomligt förnedrad och därför så kom mina tårar... mötet slutade som tur var rätt fort och jag gick därifrån medan tårarna rann fortfarande.

Något som gjorde min fredag ännu värre än torsdagen var att jag och min psykolog bestämde på torsdagen att hon skulle ringa mig som på fredagen, för att tala om för mig om hon fått tag i personliga ombudet eller inte men ja det hemska är då att hon ringde mig aldrig. Så nu vet jag inte hur det gick och dessutom så bleknar min tillit till henne ytterliggare för hon och jag hade nyss pratat om hur svårt det är för mig att lita på andra och så gör hon sådär mot mig. Känner mig så ynklig och veklig och betydelselös att det är fruktansvärt.
Jag vill bara gräva ner mig själv för jag orkar inte existera när det inte går att lita på en endaste människa än sig själv.

Och än en gång så drabbas jag av kropps hat, jag såg nyss några bilder som någon annan la upp på sig själv, nakenbilder och insåg att hon är smalare än mig. Jag vill vara den som är smal men nu är hon smalare än mig, och jag vet att det indirekt inte är någon tävling men jag mår genast skitdåligt och vill gå till toaletten och kräka upp allt jag ätit idag, vilket inte är så mycket i sig men ändå. Jag vill vara smal, jag vill vara den som är smalast, jag vill inte känna mig så här fet som jag gör, för det gör jag bokstavligen.
Jag känner mig fruktansvärt tjock och ful och dålig.

Vad är det egentligen värt, detta liv.
Vad är mitt liv värt när jag inte ens kan kontrollera mina egna beslut, när mina ord och mitt skrivspråk inte räcker till för att skriva en överklagan till försäkringskassan, jag är fullkomligt maktlös och det finns inget man kan göra. Vad är det för mening?