Jag blir aldrig riktigt av med obehaget känner jag, jag mår alltid lite dåligt över någonting, är det inte det ena så är det något annat. Jag vet inte om det är för att jag längtar efter den dagen då där inte finns några problem eller om jag bara väntar på något som aldrig kommer inträffa.
Kommer man genom hela livet få kämpa med motgångar eller blir det lättare med tiden att hantera allt så man inte ser det som motgångar utan mer som en utmaning?

Tyvärr kan jag inte se mitt tillstånd som en utmaning, jag är för less på livet för att det ens ska gå. Jag ser nu mera allt som händer mig, dåliga saker, som ett bevis på att livet är en hemsk och ond plats. Min världssyn är kanske en hel del rubbad, men jag vet också att innerst inne så är det inte så det ser ut eller rättar sagt mitt förstånd säger det men innerst inne så vill jag tro att världen är ond rakt igenom så jag kan få en bra anledning till att hata den så mycket som jag gör...
Jag vet inte vad det egentligen finns att gilla med världen, det känns som om jag miste min vilja till att leva redan vid barnsben. Vad finns det i livet att gilla? Vad gör det värt att leva?
Kärlek?
Sex?
En drog?
En dröm?

Många önskar väl att de hade det bättre, att de va rika och kunde åka vart som helst, att de kunde köpa den där tekniska prylen som är så awesome, att de kunde ge sina vänner och familj saker för att visa hur mycket man tycker om dem osv. Eller så önskar man att man var någon annan, så som jag gör dagligen.

Jag har en inre strid i mig själv, jag vet inte vilken sida som vinner eller varför jag är i krig men för mig känns det som om jag är i krig. Jag vet inte vad jag ska göra i livet så onda tankar om att ge upp, avsluta allting, bara låta det gå utför strider med min vilja att fortsätta prova, fortsätta även när det känns meningslöst.
Bara en sådan sak som att jag nu fick reda på att bussen som går härifrån in till stan går 6-7 gånger om dagen istället för 3 gjorde det lite bättre men sedan när min nervositet inför att använda bussen och ta mig in till stan själv kom över mig blev det inte så mycket bättre. Jag är rädd för att andra ska skratta åt mig, skälla ut mig för att jag inte har en aning om hur deras betalningssätt fungerar osv.
Jag tror det kommer ta lång tid innan jag ens vågar ställa mig där och vänta på bussen....

Idag bär det av till psykologen, ska se om det kan få mig att bli av med lite skit som jag bär med mig omkring.