Det känns som om tiden står stilla.
Det känns som om jag står stilla.
Det känns som om jag är ensam ibland även om jag kanske inte är det.
Det känns som om världen kommer emot mig med en stor arme och jag har bara mig själv.
Det känns omöjligt för mig att tänka ut och komma på saker som jag vill göra.
Det finns just nu ingenting jag vill göra...
Allt känns mer eller mindre meningslöst.
Varför ska jag kämpa när jag inte vet vad jag kämpar för
Varför ska jag behöva må dåligt av allt jag gör
Varför ska jag tända ljus, det är ju bara jag som kommer att se dem.

Jag ser mig själv som en börda, tror jag har skrivit det med tidigare men jag känner likadant än men egentligen så borde jag inte skriva detta, för det finns en chans att jag blir en börda för någon, men det är inte så stor chans att någon läser så jag tar risken helt enkelt.
Jag vet ärligt talat inte vad jag vill göra i mitt liv, vad finns det för mig, vad vill jag göra, hur vill jag leva och varför. Egentligen så är det kanske inte viktigt att veta varför man lever och varför man fortsätter att leva, det kanske är där det går fel. Man tänker för mycket på saker och ting och det blir till slut omöjligt att tänka annorlunda om en sak och att inte sluta tänka på det. Jag vet inte om det är jätte viktigt för mig att veta varför jag lever, jag vet ärligt talat inte... Men på något vis så känns det ändå delvis som en del av livet.
Jag lever, bevisen finns där, men jag vet inte vad jag vill åstadkomma.

Det finns saker jag vill ha, likt en ny dator, men de ger mig fortfarande inte en långvarig lycka som gör att livet blir lättare. Jag livnär mig på mitt dåliga mående, jag livnär mig på min kärlek som jag känner till min pojkvän men utanför skalet är det tomt. Jag har inget annat än mitt dåliga mående, mig själv och pojkvännen.
Jag känner mig rätt isolerad från världen och världen känns som en enda stor och stygg plats..
och jag vet inte vart jag tillhör eller om det ens är möjligt för mig att tillhöra något...