This is not what i want

Jag känner mig djupt frustrerad på min senaste uppgift från min svensklärare.
Om jag har fattat det rätt så handlar uppgiften om Vad som formar våra liv. Vi ska skriva en resonerande text utifrån 3 andra texter som finns i min bok om vad som formar våra liv. Problemet är att i svenskboken så finns det i det kapitlet vi jobbar med ca 150 sidor att kolla igenom efter texter och sidorna är fyllda av texter och de tycker jag är alldeles för mycket extra jobb o läsa igenom alla dessa och ändå inte få ut någonting av det.
Dessa texter i boken säger mig absolut ingenting.
Dessa texter är så meningslösa och dessutom så består boken av utdrag från andra sagor och texter och hur ska man då kunna hålla reda på vilken text som är acceptabel att skriva en resonerande text kring och inte.
Förstår det inte riktigt.
Så idag blir det till att försöka söka upp min lärare och fråga, även fråga om morgondagen, förstod inte hur han förklarade på tavlan för min lärare skriver värre än mig själv på tavlan så det går inte att läsa.

Jag märker att jag är väldigt sur och deppig idag med, har varit det sen i måndags nu. Mått halvt om halvt dåligt, ibland blir det värre och ibland glömmer jag bort det för en stund med sedan kommer dessa jobbiga tankar tillbaks som ger mig ångest och som gör mig ledsen. Allting känns ibland bara så fruktansvärt meningslöst och värdelöst. När jag går omkring i mina tankar så tänker jag aldrig att jag är en värdig person, jag har inget värde enligt mig själv och det är kanske där den första sprickan börjar ta form. Jag ser inget värde med mig själv eller med mitt liv, det finns inget värde.
Hela min verklighet spricker så småningom mer och mer och det är omöjligt för mig att koncentrera mig på skolarbete för så fort jag försöker sätta mig ner bubblar paniken inom mig för jag förstår ingenting också hemsöks jag av mina ångestfyllda tankar som talar om att det finns ingen mening med detta.
Det känns meningslöst att gå och studera, för det leder mig ingen vart känns det som. Jag ska nog vara glad om jag klarar av att fullfölja denna terminen, är osäker på om jag orkar mer än det. Känner mig redan redo för att ge upp snart. Kanske jag borde kontakta någon som kan ge mig lite stöd för jag känner mig väldigt orklös och ensam i detta och man kan inte lägga för mycket skuld på pojkvännen heller så jag borde kanske få prata ut med någon. HAh
Men vem skulle det vara XO Det finns ingen vän i närheten och jag har inga vänner här i området, allt jag har är en kontaktmöjlighet till personligt ombud men de kan inte hjälpa mig med detta. Detta är mitt liv, mitt ansvar, min vilja, min orklöshet, mina problem inte deras och de kan inte hjälpa mig.
De kan bara hjälpa mig om jag vill ha kontakt med någon myndighet och jag tror inte jag vill det.
När ska min orolighets tid gå över, när kan jag få låta mig själv leva och må bra och känna mening med något.