Jag känner mig förtvivlad och arg på exakt samma gång, det bubblar inom mig och jag spelar upp olika scenarion där mitt problem som jag har ställs inför publik och där jag får rätsida på det hela. Jag är hemskt ledsen på att ha det så som jag har det och det hjälper inte när man inte kan prata om det heller för det verkar inte hjälpa.
Min röst är ett eko som ingen hör och jag känner mig osynlig.
Varför måste livet alltid vara så jävla kasst?
Varför måste mitt liv vara så meningslöst och hopplöst, varför måste jag leva?
Jag är så trött på att ha det så som jag har det och det känns meningslöst att egentligen kryptera mig i min skrift och inte skriva vad det handlar om. Men det känns så meningslöst.
Allting känns så jävla meningslöst...
Varför dog jag inte när jag föddes? Varför insåg inte naturen att det inte var meningen för mig att detta liv skulle leva och existera. Varför gick jag aldrig över gränsen och lät mig själv falla mot döden? Låta roslagsbanan köra över mig och göra slut på allt detta lidande?
Varför klarar jag inte av att sluta hoppas på livet? Vad är det som håller mig kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar