Har kommit på en sak, jag fyller år snart... Hoppas det bara inte blir en sådan typisk dag då man mår skit för absolut ingen anledning, man bara känner obehag och ångest och man vet inte vad man ska göra med sig själv för att må bättre.
En sak som jag har märkt är att jag lyckas alltid må väldigt dåligt under min födelsedag, jag lyckas alltid få mig själv att må så dåligt att jag vill i slutändan ta livet av mig eller göra allt för att slippa känna. Vet inte direkt varför det blir sådär, det känns på något vis som om man tänker mer på sin existens den dagen man började leva, på sin födelsedag. Man spelar upp sitt liv i en mini frekvens, allt som har hänt och alla minnen som man har, dåliga som bra, för det mesta dåliga. Man tänker på livets mening, varför just jag, vad vill jag göra i mitt liv, vill jag leva?
Och ibland sitter man där med dessa tankarna och har själv inget trovärdigt svar som man kan trösta sig med, kanske är jag oförmögen till att uppskatta livet? Allt som det innehåller, för det går inte att undgå att jag har det bra även om det finns små problem som tynger ner mig ibland och sätter min panna i djupa veck... Det finns bra saker i livet men är jag för rädd för att våga uppskatta dem för jag är rädd att de sviker mig eller försvinner eller att något hemskt händer med dem jag älskar?
I vilket fall som, idag ska jag och pojkvännen dra oss mot Kalmar, vi ska äta, kolla efter magic the gathering kort, tidningar på pressbyrån, klaga och tjata på dem på MediaMarket och till sist så ska vi till Calmar Spel Sällskapet, CSS. Under tiden min pojkvän spelar brukar jag gå till Maxi och handla och sedan sätta mig i något hörn i spelhallen och läsa något, gömma mig från alla som finns där ^_^
Är bra på att inte synas i stora folksamlingar.
Gillar inte att vara bland många, är rädd för att säga något och att alla ska tycka jag är knäpp eller något, låter förmodligen barnsligt. Men jag har upptäckt att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker om mig, vilket gör det nästan omöjligt att våga ta plats och våga säga något för jag känner mig mindre värd och ivägen. Jag har än inte vågat börja prata med någon på spelsällskapet för jag känner så inför att säga något.
Tills dess innan vi åker hemifrån så har jag ingen aning vad jag ska sysselsätta mig själv med, känns omöjligt och löjligt tråkigt att ens försöka... Någon som har något tips?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar