bye bye

Har i helgen bestämt med pojkvännen att vi ska sluta med många saker, dåliga vanor med andra ord.
Vi ska sluta:
- dricka coca cola och pepsi, undantag är när man äter ute på mcdonalds eller liknande.
- äta godis, chips, choklad, lösvikt. Inga undantag
- (jag) dricka redbull till frukost för det är inte bra
- (jag) knäcka med fingrarna för det leder till pajade leder när man blir gammal, för jag kommer nog bli gammal även om jag inte vill det och då vill jag inte dras med en massa bieffekter på det jag en gång  gjorde.

Det som är svårast just nu är att man inte har någon tillgång till något av det som man ska sluta med så man kan verkligen inte fuska. Det finns ingen coca cola, det finns ingen pepsi, det finns ingen redbull, det finns inget godis heller. Jag har dock mina fingrar men jag har ingen lust med att knäcka med dem nu så.
Känner en sorts abstinens och det är inte roligt. Känner mig nästan skakig.

Minns tillbaka till när jag var på avgiftning, man var väldigt skakig och bräcklig i början innan kroppen vande sig vid att inte få dessa doser av tabletter var dag. Det var jobbigt att kliva ut sängen, benen skakade under en, det var jobbigt att äta för man kunde smaka på maten och man kände sig fet som åt tack vare sina ätstörningar. Och det kändes konstigt och tråkigt att komma till liv igen, iaf i min mening. Jag gillade att vara tablettnerdrogad, jag tyckte det var skönt att vara bedövad från allt så jag slapp känna ångest i varenda stund.

Härom dagen lämnade vi in min laptop igen på lagning och denna gången hoppas jag på att de inte har kunnat laga den när den ska avhämtas nästa gång, för jag vill inte ha den längre, jag vill ha pengar tillbaks. För nu efter det här kommer jag alltid se på den med besvikna och arga ögon och jag kommer bara vilja slå den i marken och bombadera den med saliv, hotord och knytnävar. Den är inte värd de 10.000 kr som den kostade att köpa, den är inte värd 5 000..

Jag tror nog att jag ska vara så duktig att jag går ut och fotar lite, nu har löven ändrat färg totalt så nu kan man lyckas med höstbilder.

Nostalgi

Alita

Har snart läst klart manga serien Battle Angel Alita och gillar den väldigt mycket, en av mina favoriter än så länge faktiskt.

Väcktes precis av att någon gjorde väldigt mycket ljud för sig inne i garaget typ, hördes som om saker åkte i golvet och slängdes omkring. Skulle gärna ha velat sova längre men det är nog omöjligt.
Kollade nyss hur det såg ut i garaget och ja, det är någon som har slängt omkring saker och det ser förjävligt ut återigen. - Är ganska trött på att bo med en alkoholist som har lika lite förstånd som en nyfödd bebis om inte mindre... As

Igår hämtade jag hem min dator och var väldigt glad för det men min lycka varade inte länge, när man skulle installera klart datorn så började den hacka på ett och samma ställe igen och man kom inte vidare så idag ska vi åka tillbaka med den och säga att de två månaderna som den varit borta har gjort den värre och inte bättre, när jag lämnade in den kunde man fortfarande vara inne på internet med den osv men nu kan man inte ens öppna den.
Yay

Känner mig ganska trött på livet i sig just nu, allt jag gör om dagarna är att hoppas på att timmarna tills det blir sängdags igen går fort så jag slipper må dåligt.
Jag har snart väntat i 4 veckor nu på att få besked från FK, känns inte direkt lovande kan jag säga. Hela min och pojkvännens ekonomiska situation känns hopplös och väldigt krånglig, jag vet varken ut eller in. Jag har ingen aning vad man ska göra och vad man inte ska göra. Det finns så mycket bestämmelser osv. och regler för när man är sambo och allt är väldigt krånligt och osammanhängande.

Vaknade inte glad idag alls, tvärtom, känner ingen lust alls till att vara vaken.
Önskar att jag någongång kan ha tur med något, som att hitta en kitten som jag hinner, har råd med och får ta med mig hem innan någon annan tar den.

Mjaauuuu

Under hela dagen har jag känt mig obehaglig till mods, allt som jag gör blir fel, allt jag säger blir fel och allt jag tänker tror jag att andra hör och jag känner mig otacksam.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag känner mig ständigt nere, har en stark olust till allting, mitt självhat blir bara större och större o jag är trött på att vara mig. Jag är trött på mina tankar, mina tankegångar, mina vanor, mitt beteende, mitt sätt att resonera, jag är trött på att alltid behöva granska mig själv i spegeln och aldrig se det andra ser eller det de påstår att de ser. Jag är trött på att alltid kritisera mig själv, att ständigt gå med den negativa rösten i bakhuvudet som säger åt mig att jag är ingenting och ingen kan någonsin på riktigt bry sig om mig eller älska mig.
Jag känner ett behov av att få bekräftelse på att jag duger, att jag är värd någonting, att jag är fin som jag är, att jag inte gör något fel och att jag inte framstår som en egoistisk hemsk jävla människa. För i mina tankar, är det precis vad jag är och jag hatar varje stund i min kropp och i mina tankar.
Ingenting kan någonsin bli bra nog känns det som, antingen är det för varmt eller så är det för kallt, antingen så är det för tyst eller så är det för bullrigt, antingen är det för mörkt eller så är det för ljust.

Fick ett sms från Media market i fredags som talade om för mig att min laptop som varit på lagning nu är klar för avhämtning. Men ska jag vara ärlig så vågar jag inte åka och hämta den för det finns i min mening mycket som talar för att det inte är i funktion, de kanske inte ens har kunnat laga den, den är kanske beyond repair...

Letar dagarna igenom efter en kattunge, finner aldrig någon känns det som...
Efter en stund när jag vaknat börjar jag redan längta tills det är kväll igen så man kan gå och lägga sig..

Mjaauuuu

Man tycker att tankarna på det dåliga inte har hunnit vakna när man nyss stigit upp ur sängen men tydligen så är det inte så. Jag sitter redan och tänker på det som igår fick mig att gråta och jag får en känsla av att det kommer bli en lång dag. Det finns inget planerat för dagen och det finns inte så många måsten heller så det är svårt att veta vad man ska göra.
Gårdagen blev överaskande smärtfri, mötet med personligt ombud gick bra och jag fick hjälp med att fylla i pappret som ska in till FK. Fick dock reda på lite dåliga nyheter som ställer till det för mig och pojkvännen och ingen vet riktigt vad man ska göra och vilket som är bäst.
Det var inget möte med psykologen sedan efteråt för det hade blivit någon miss så jag och pojkvännen kunde åka till Kalmar tidigare.

Jag hoppas verkligen dagen blir bättre än gårdagen ändå för jag mådde inte bra på något stadie alls men det ser inte så låvande ut.

Fuck

Jag vill dra hårt...


Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv längre, mina tankar kräver allt mer av mig och jag vet inte vart jag ska vända mig. Mötena som är planerade för morgondagen är inte någon tröst för jag vågar inte säga som det är till dem, för jag litar inte på dem och jag orkar inte diskutera eller förklara.

Jag minns inte senaste gången jag hade sex, inte för att någon är intresserad utav det men bara en sådan sak driver mig till vansinne och jag känner mig väldigt oattraktiv. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli tillräckligt attraktiv så att jag kan få stilla mina luster, så att jag är duglig, tillräckligt fin för att bli k****ad.
- det var länge sedan jag var så brutalt ärlig mot mig själv och ja inför (indirekt) andra.

Men jag skäms inte för jag störs ärligt talat av det. Det blir inte svårare att hålla tankarna ifrån kränkningarna när man inte får någon som helst bekräftelse, för ord är bara ord, ord som lätt blir till lögner.

Jag har för tillfället bara saker att klaga på, jag bryr mig inte just nu att min kropp är hel och fullt rörlig, för allt annat runt omkring mig och inuti mitt huvud driver mig till vansinne.

Ännu en dag har gått och jag har i stora drag inte gjort något eller fått kontakt med någon.

Idag har jag funderat på om jag ska skära mig, lätta på trycket, lätta på känslorna som jag bär inom mig och som jag inte får ut för det finns ingen där som lyssnar. Känns faktiskt lite dumt och sitta och prata med katterna för de förstår mig inte...
Det "tragiska" är att jag har inte rakblad, de jag har är slöa och rostiga, så det finns inte så mycket att skära sig på bortsett från kökskniven men den är nog fan också för slö. Måste ha något vasst för att kunna "skära" igenom den gamla ärrvävnaden, som faktiskt är ganska "hård" eller vad man ska beskriva det som. Äsch jag vet inte, jag får bara en stor lust till att skära mig i vissa stunder att det känns som om jag har gjort det, fattas bara papper med blod, en droppe eller flera på golvet, intorkat blod på armen, intorkat blod på handduken och blod på det vassa som bevisar att det hänt. men något sådant finns inte än

Jag känner mig okapabel till att göra något åt min ekonomi just nu och jag känner mig nästan förlamad, min summa pengar blir bara mindre och mindre och jag känner bara mindre och mindre.

Jag kämpar ständigt med känslan av att ingen tycker om mig, att alla bara ljuger för mig, att allt detta är bara ett dåligt skämt som har gått för långt och som ingen vågar avsluta. Jag borde kanske ha insett det för länge sedan och avslutat allting...
Jag borde ha hoppat en gång för länge sedan då jag hade vågat... Nu är jag nog för feg.

Det har varit en lång dag känns det som trots att jag har sovit mig igenom den, det är nu först på kvällen som jag har varit mest vaken och vid liv.. Min hals har blivit en aning bättre och jag kan nästan känna att jag är på bättringsvägen nu snart, det återstår bara lite snytningar, öm näsa och hostningar och tröttheten...
Har kollat mig igenom nästan halva 3:e säsongen av Breaking bad och kan konstatera att jag fortfarande gillar serien starkt. Snart har jag hunnit kolla ikapp så att jag kan kolla på de nya avsnitten när de kommer ut vilket känns bra. Känns nästan som om jag har klarat av något uppdrag.

Har dock hela tiden haft en oudnviklig känsla av att jag är ensam och det blir inte bättre nu när man är sjuk och inte orkar vara vaken så mycket. Saknar dock att ha någon att skriva med men det finns ingen online när jag kollar så jag har inte så mycket till val.  Jag känner mig mer eller mindre avstängd från sociala kretsar, det är ingen som pratar med mig och det är ingen som svarar mig, känner mig nästan lite osynlig. Vilket är ingen rolig känsla alls, det får mig att känna mig ignorerad och illa omtyckt, som om folk tar medvetet avstånd från mig och när mina inbilningar får bekräftelse på detta med så känns det inte så lovande alls. Jag tror på mina dåliga tankar, de blir min sanning för jag hör inget annat... Vilket inte är något bra alls och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det.
Men såhär vill jag faktiskt inte ha det, jag vill inte känna mig så ensam som jag gör, jag vill ta plats jag med.

Jag vill betyda något jag med
Jag vill leva
Jag vill ha något att brinna för

Har nyss vaknat från en lång sovstund som jag trodde skulle förbättra mitt tillstånd men ingenting har förändrats. Jag har fortfarande ont i min hals, min näsa är fortfarande lika svår att andas in igenom och min feber är fortfarande kvar, jag har nu mått såhär i ca 4 dagar nu och det har inte blivit bättre, bara sämre. Känns inte jätte roligt direkt att ha det såhär men vad ska man göra.
Min pojkvän ligger fortfarande och sover och jag har återigen inget att göra och det finns heller inte så mycket jag orkar göra pga halsont och feber. Frågan är om jag ens orkar spela något.
Tror jag ska göra mig själv en mini fruktsallad med lite jordgubbar och päron ^_^
Det läskar barnsligt gott :O

Har minst sagt sovit konstigt i natt, legat i soffan och inte sovit mer än 1 timme i sträck utan att vakna. Var ute på en promenad med pojkvännen tidigt eller väldigt sent på dygnet, hur man nu vill säga det, klockan var runt 4. Det märks att vintern är kommen hit, det var frost på bilarna när vi var ute samt i gräset och man kände hur kall luften var och det känns ärligt talat inte kul alls. Nu kan man inte längre gå ut utan jacka, i mitt fall mantel, eller väldigt mycket kläder på sig utan att frysa, man får börja sätta på värmen i bilen för det är så pass kallt...
Usch nej.
Har fått ställa in mina två möten idag för jag är sjuk, har ont i halsen och har haft det nu i tre dagar om man räknar med denna. Att ha ont i halsen är bland det värsta jag vet, jag har hellre en rinnig näsa eller en hosta än att ha ont i halsen.
Har inte riktigt funderat ut vad man ska göra för nytta idag, har bestämt mig för att jag måste bada men att jag inte har någon ork till det så det får antagligen bli badning imorgon.
Missade en underbar kattunge som var till salu igår på blocket, som var vit och långhårig som jag jätte gärna hade velat ha. Blev ganska ledsen för det eftersom vi, jag och min pojkvän verkar ha otur när det gäller att hinna ringa till dem som har kattungar, vi missar dem med t.ex. 2 timmar eller så är de redan hämtade och nu med denna katten som blev såld först av alla i hela kullen... Sadface*
Längtar efter den dagen då man kan få sig en liten katthona som är långhårig som kan bli med barn och ge oss små kattbebisar ^_^

Long day

Det har varit en tyst och en väldigt lång dag, jag har i stort sett varit ensam hela dagen eftersom min pojkvän har vänt på dygnet och sover nu från 10 på morgonen till kl 17 på kvällen, han ligger faktiskt just nu och sover med.
Jag kan väl inte påstå att jag mår något vidare bra men jag mår heller inte uselt, känner mig dock ganska ensam. Har ingen att prata med förutom lilla Mimmi, som är en katt...
Hon är faktiskt ett bra sällskap men det räcker inte riktigt, hon kan inte svara mig på samma sätt som en människa, vi kan dock ha samtal som mer eller mindre går ut på att jama... ^.^

Känner mig lite smått sådär vilse och avtrubbad, känner att jag måste komma ut och göra något för det känns som om jag kvävs när jag bara sitter inne om dagarna och gör ingenting. Känns som ett slöseri med tid på något vis.

En sak som jag måste få gjort de är att färga håret, utväxten är inte trevlig att kolla på och jag känner mig ganska skabbig eftersom det ser inte så fint ut med utväxt på mer än 2cm. Men jag vet inte, det blir alltid ett oros moment när jag ska be om hjälp så jag drar ut på det och får aldrig mig själv till att fråga om hjälp. ( mitt hår är nämligen så långt att jag inte når ordentligt där bak numera)

Jag sitter nyvaken framför datorn igen, undrar när internet ska börja kopplas ifrån och sedan upp igen sådär var 15 minut så som det gjorde igår. Ingen av oss här hemma kan förstå varför vårat internet håller på så som det gör, det brukar annars alltid fungera men nu tycks det inte vilja fungera lika mycket.
Det finns inga planer för dagen mer än att bli klar med ett questställe i Age of Conan spelet som jag verkligen inte tycker om ett endaste. Jag vill till ett nytt ställe nu :O

Jag sitter just nu och väntar på att en patch till League of legends ska installeras klart så jag kan få min dagliga morgon dos. Det är ett bra sätt att vakna på... känner att jag är alldeles för nyvaken för att kunna skriva något som går att tyda just nu...

Mjaauuuu

Break free

Detta är verkligen en en episk låt. Minst sagt...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Jag kom i morgonens tankar på att jag har inte åstadkommit något i mitt liv som betyder något, eller jo men jag har inget som jag är direkt stolt över. Jag har ingenting att redovisa för mig själv eller för andra mer än att jag rymde hemifrån och kom ur ett farligt tänk och drogberoende, som det finns starka spår kvar av än idag...
Jag kom till att bli vän på FB igår med en jätte gammal skolkamrat från 1-5:e klass i grundskolan, detta väckte naturligtvis tankar, nostalgi men även avund.
Man ser på deras profiler att de gått denna skolan och denna utbildningen och att de eventuellt jobbar med något och ja här sitter jag i en källare, har ingen utbildning och mår ibland tragiskt dåligt... Jag har på så sätt inte åstadkommit något i mitt liv som jag kan få någon vinst utav.
Det känns ganska dåligt och tragiskt, jag hade säkert alla förmåner som alla andra att klara det men min miljö och mitt mående var min värsta fiende och ja mitt val för att överleva var att rymma bort, rymma långt bort så jag slapp ha med den miljön att göra. Men som alla vet så går det inte att rymma från sig själv, det är inte möjligt, det är inte ens lönt att försöka, tro mig jag har provat en hel del men ingenting fungerar direkt. Att svälta sig själv tills man svimmar är väl inte en jätte bra sak men det är nog det som ger bäst effekt, då slipper man sig själv i en 10-30 minuter. Men det är inget permanent.

Ibland tänker jag att jag vill byta hjärna, att jag vill byta kropp, att jag vill vara nyfödd i en ny miljö där ingen vill skada mig, jag vill inte leva så här, detta är inget liv. Jag vill lyckas med saker, jag vill åstadkomma saker men allt jag lever med är min besvikenhet och hopplöshet.
Jag ville se världen en gång, jag ville jobba som författare, jag ville jobba med djur, jag ville påverka.
Är allt det borta eller finns det kvar?

Jag har låtit allt det dåliga måendet ta över mig fullständigt, jag kan inte se klart längre och det känns väldigt tragiskt. Men hur bryter man sig fri från något som ger en trygghet, ja det dåliga är en trygghet, jag nästan letar efter saker att må dåligt över för då känner jag mig trygg, för det dåliga är jag van vid men inte det bra. Det är märkligt hur man fungerar ibland...
Men kan man verkligen bryta sig fri?

Internet is back

Det har minst sagt varit en lång dag idag, vaknade tidigt, tidigare än vanligt faktiskt men tanke på hur sent jag somnar nu för tiden. Vaknade rätt långsamt och kände mig ganska nere efter gårdagens gråtanfall och dödsutbrott*...
Efter 12 tiden dog vårt internet här hemma och först nu, 23:57, fungerar det igen.
Så det har varit en lång och internetlös dag och på det så har min pojkvän blivit sjuk... Han har legat och sovit i soffan mer eller mindre halva dagen och varit helt utslagen :(
Det har inte funnits så mycket att göra i och med att internet, tråkighetens riddare har varit lost, men jag har gjort det bästa av situationen. Jag har målat warhammergubbar, jag har kollat på serier, jag har rensat upp vid vedspisen här hemma så att man kan börja elda i den nu när det börjar bli kallt och hemskt ute. Jag har försökt att äta men det har gått sådär, micrade en måltid av lasange men klarade inte av att äta ens en 1/4.

Har dock, nu när internet varit nere under dagen, hunnit se nästan första säsongen av Breaking bad, bara ett eller två avsnitt kvar... Gillar serien stort faktiskt och skulle rekomendera att man såg den. (orkar inte skriva vad den handlar om tyvärr, men bra är den o man borde se den)
Man borde även läsa mangan Battle Angel Alita, den är väldigt bra!


I veckan som kommer är två möten planerade in på torsdagen, ett kl 14 och ett kl 15 och efter dessa två mötena är det tänkt att jag, pojkvännen och en kompis till ska åka till Kalmar på spelkväll, det kommer minst sagt bli en ansträngande dag...

Jag orkar fan inte skriva något, är ganska nyvaken och har ingen aning om hur jag känner mig eller vad jag ska sysselsätta mig själv med...

I want to make a difference..

Igår blev min urfunktions* laptop snällt omhändertagen av en expedit på media market, han sa redan från början att han visste att det handlade om överhettningsproblem, för det är jätte många laptopar som denna som har detta problemet, så besöket på media merket gick ganska smärtfritt. Fick dock tvinga mig själv ifrån Ipad:arna, för de är så himla roliga, hade annars kunnat stått där väldigt länge... ^_^

Under tiden min pojkvän sedan på kvällen var i spelhallen gick jag runt i Kalmar stad i en timme, var hemskt trött efter allt promenerande och när jag gick runt i affären, maxi ica, hade jag hemskt ont, både i benen och i magen..
Under min promenad kom jag och tänka på hur mycket jag gick när jag bodde i Malmö, jag kunde gå igenom hela Malmö stad  på ca 3 timmar, från där jag bodde till mitt punkten av Malmö och sedan tillbaka igen en annan väg. Jag kände igen mig överallt, vart jag än var så kunde jag om jag kände mig vilse gå till en annan gata och veta precis vart jag befann mig men när jag går i Kalmar är jag vilse efter redan första svängen... Jag tror kanske att om jag ska bo här i detta området att det kan vara bra och börja känna igen sig och gå på gatorna i staden. Det samm gäller i Nybro, det är fortfarande en främmande stad för mig eftersom jag har inte upptäckt så mycket av den än...


Jag har nyss vaknat, jag har svarat i min telefon när det ringde och fick pratat med mitt personliga ombud, vi bestämde att hon skulle ringa till FK igen och nu sitter jag i min morgonrock och väntar på hennes samtal till mig, med förhoppningsvis något bättre än ingenting*....
-Igår fick jag nämligen brevet från FK som jag väntat på, men tyvärr så gav de mig absolut ingenting.

Din begärna om omprövning av beslut

FK har tagit emot din begäran om omprövning av beslutet om aktivitetsersättning.

FK kan tyvärr inte säga när omprövningen är klar och du får ett beslut.

Det tidigare beslutet gäller tills dess att det eventuellt ändras av FK.

Ring till vårat kundcenter på 0771-524 524 om du har några frågor.

Mvh
FK

Detta är ordagrant vad som stod i mitt brev som jag fick igår, bortsett från förkortningarna av FK. Väldigt innehållsrikt brev måste jag ju nästan säga med ironi.
Det var meningen att jag skulle ha fått en cirkus tid på hur lång tid det tar för dem att överväga och fatta nytt beslut angående min aktivitetsersättning, eftersom jag måste leva så länge utan någon inkomst mer eller mindre så det ganska viktigt att få reda på hur lång tid deras övervägning till beslut tar...Men i detta brevet kan nog vem som helst konstantera att det inte fanns någon större information om någonting...
Ibland kan jag bara inte förstå hur andra myndigheter tänker eller om de ens en gång tänker överhuvudtaget. Jag förstår mig inte på deras policy..
Saknar de personerna som jobbar inom myndigheter moral? empati? saknar de humanska känslor överhuvudtaget? varför blir man en myndighetsperson om man inte bryr sig om andra människor och är en kall hjärtad robot...
Nej det finns saker här i världen som man kan sitta och fundera över utan att riktigt förstå hur vissa saker/personer/ myndigheter tänker/fungerar/ resonerar och försäkringskassan är en av dem.

En sak som jag ofta tänker på är hur jag blev behandlad av min gamla socialhandläggare i Täby, hur ignorerad jag blev, hur osynlig jag var, hur han placera mig på fel behandlingshem, han gjorde mer än ett tjänstefel men det är något som man aldrig kan komma till rätta med, för mina ord, en vanlig persons ord hörs inte inne i de salarna.

Jag känner mig väldigt liten, osynlig och jag vet att jag vill göra någon skillnad men hur kan en liten person som jag göra skillnad?

Här kommer lite bilder från mitt försök till höstbilder när jag var ute i förrgår men det blev mer sena sommarbilder...

Mjaauuuu

Mimmi o pojkvännen
Mina små älsklingar <3

Not enough

Jag sitter just nu ensam i hela huset, det är väldigt skönt på många sätt fast om allt skulle gå enligt planerna hade jag suttit i en bil just nu med min pojkvän påväg mot stan för att gå på ett möte. Men allt går inte som de ska, det har nog det flesta märkt.
Och anledningen till att jag inte följde med även om jag var klar till att åka med var för att jag inte kände mig behövd p.g.a. en anledning... (tänker inte skriva mer ingående)

Senare idag ska jag och pojkvännen åka till media market för att på riktigt lämna in min dator, för nu fungerar den inte alls... Kan man inte ens så mycket som installera om den utan att det hakar upp sig på enda inställning så är det något som inte stämmer. Men fan vad jag saknar att ha min egen dator. Det är inte kul utan en dator...

Efter att vi har lämnat datorn ska vi till ett warhammer-ställe och min pojkvän ska kanske spela eller något i den stilen, lite små tråkigt men det går väl ändå. Man får stå ut.

Som det ser ut nu så har jag inte fått något brev än från FK, börjar bli lite orolig kan man väl påstå. Jag menar hur lång tid ska det ta dem för att skicka ett brev, en månad?

Det känns uppriktigt sagt som om jag har hamnat i en svacka, en dvala. Jag känner av hur jag själv medvetet tar avstånd från andra, hur jag känner mig lurad av de runt omkring mig och tror att de vill mig illa. Jag känner mig väldigt ensam också, men det är ju delvis för att jag drar mig undan från andra men jag känner mig även ensam i mig själv. Jag kan inte direkt påstå att jag vet vem jag är, vem är jag utan alla dåliga måenden, vem är jag utan min diagnos?
Ugh, funderar på om man ska bada nu undertiden huset är tomt eller om man ska vänta med det? Orkar jag bli blöt?

Jag har inga planer för dagen, jag har inte ens planer för vad jag ska äta idag, vilket jag vanligtvis alltid brukar ha. Jag hoppas på att jag idag får ett brev från FK som talar om för mig att det inte tar flera månader för dem att överväga om min aktivitetsersättning. Jag har inte många veckor kvar på de pengar som återstår och det skulle vara väldigt bökigt om man behöver gå till socialen och låna pengar därifrån undertiden som jag väntar på FK:s beslut. Och tänk så får jag inga pengar alls från FK, tänk så säger de att jag är frisk nog för att börja arbeta?
Ugh nej jag vill inte tänka på det ens en gång, det är inte världens undergång men det blir fan inte kul om jag inte kan få pengar från FK. Man får gå en annan väg, en jävla omväg för att kunna överleva...

Jag blir väldigt less när jag tänker på att min dator är förlorad, nu kan man inte ens starta den i stort sett... Men jag vet inte, det måste väl betyda att något är fel om man inte kan installera om den ens en gång. Men jag vill ha min dator tillbaks i vilket fall som.

Jag vet fan inte vad jag ska fylla min dag med, jag vet inte vad jag ska pyssla med för att distrahera tankarna. Det jobbiga är att jag inte har lust med att göra någonting, inte ens kolla på film går för mina tankar vandrar iväg och jag mår smått dåligt och känner mig illa till mods.

Jag oroar mig för FK:s beslut eller icke beslut, jag oroar mig för att min dator inte går att reparera, jag oroar mig för att aldrig kommer kunna tillåta mig själv att må bra.

EA- manic depression

No computer for me

Besöket hos psykologen gick lite bättre än vad jag trodde att det skulle, hela dagen gick lite bättre än vad jag trodde att den skulle och jag mådde helt okej.
Biografen var nästan tom på folk eftersom det var en måndag kväll men det var väldigt skönt att den var så tom. Filmen, the three musketeers, var helt okej, väldigt actionfylld film med väldigt fina utstyrslar som man nästan blev lite avundsjuk på. Trodde faktiskt inte att Orlando Blom skulle spela badguy i filmen så blev lite överaskad, trodde nämligen att han var en av de tre musketörerna. Men det var annars en bra film och det såg ut som om dem hade lämnat en öppning i slutet för fler filmer så man får se vad som kommer nästa år, kanske en fortsättning.
Jag tog hem min dator igår, istället för att skicka in den på service eftersom det finns en risk att de på servicestället inte tycker att det är något fel på den och då blir jag skyldig dem ca 500kr, och som läget är nu har jag inte råd att lägga ut 500kr om detta nu skulle hända...
Vi fick tipset om att installera om datorn, vilket vi började göra när vi kom hem från dagens aktiviteter men tyvärr så kom vi inte så långt. Datorn fastna vid just en inställning och datorn hackade sig varenda gång så tyvärr så har jag inte en fungerande dator som blir överhettad längre, nu har jag en dator som inte fungerar alls...
YAY!

Ugh, jag saknar verkligen att ha en egen dator, som läget är nu har jag varit utan en egen dator i snart 2 månader och det börjar kännas lite. Jag brukar ju faktiskt ta bilder och lägga upp dem på olika forum men nu har jag inte haft någon möjlighet till det eftersom den datorn jag sitter på är väldigt gammal och alla usb uttag är upptaggna som det ser ut just nu... Så därför kan man uppfatta min blogg som väldigt bildlös och trist men hade jag haft lite bättre tillgång till saker så hade jag nog fått upp lite bilder här med.
Har faktiskt planerat att jag idag innan solen går ner, vid sju, ska ta lite tidiga höstbilder, för ja, löven börjar falla och samla sig och det luktar som höst ute.
The winter is coming...

Contact

Jag vet inte hur många inlägg jag börjat med jag känner... jag vet heller inte om jag ska orka bry mig om att variera.
Jag känner mig väldigt ensam, väldigt disconnected.
Where am I?


Jag har en fullspäckad dag framför mig men jag har inte lust till att göra någonting, jag har inte lust att träffa min psykolog som det är meningen att jag ska träffa idag kl:15:00. Hon är fortfarande en främmande person för mig och jag vet inte om jag kan lita på henne... Innerst inne så vet jag att jag inte kan det, det går inte att lita på någon och jag tror denna tanken skrämmer mig mer än vad jag vågar tillåta den.
Jag vet inte om jag orkar träffa henne idag men jag tänker tvinga mig själv till att göra det för jag vet inte, livet är för långt utan tråkigheter eller något i den stilen.
Efter besöket hos psykologen ska vi, jag och pojkvännen, åka till Kalmar, skriva på ett papper hos media market så att min dator kan skickas in på *riktig* lagning eller något i den stilen. Efter det ska vi handla godis till bion som vi ska gå och se, the three musketeers, 3D. Och efter bion ska vi gå på Max hamburgare och äta och sedan efter det är det nog tillbaks hem igen.
Som sagt, det är en fullspäckad dag men jag har inte någon större lust till att ens klä på mig.

På något vis önskar jag att jag hade haft det lättare för att prata med andra människor, lättare för att skaffa vänner men för mig är det nästan omöjligt att hitta någon som jag har något gemensamt med. Men jag har börjat känna mig väldigt ensam nu i dagarna, väldigt utanför och bortglömd.
Det finns ingen vän online som är villig att starta en konversation med mig och jag funderar ständigt på om det är något fel på mig eller något i den stilen...

Det är inte lätt att gå runt och känna det såhär, den enda som frivilligt vill umgås med mig nu är en liten katt... Är glad för det men det skulle faktiskt inte skada att ha någon kontakt med andra människor...

Nevermind

Jag började skriva någonting här men det kändes bara fel...
Jag tänkte berätta om gårdagen men det går tydligen inte för sig för jag kan aldrig bli nöjd med det jag skriver och jag kan inte fomulera mig rätt idag tror jag. Så fort jag skriver fel, t.ex. en bokstav fel så vill jag slå mig själv för jag retar mig något fruktansvärt på det.

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig annars, mer än att jag känner mig väldigt obehaglig till mods.
Mina planer för dagen är i stort sett att bada, förmodligen färga håret och sedan göra pizzor med pojkvännen min på kvällen innan alkoholisten är tillbaks igen. ( han har varit borta i 3 dagar nu och det har varit extremt jävla skönt, för jag tycker verkligen inte om den människan)..



Ibland känner jag mig bara väldigt trött på livet, på att vara kvinna, på att vara psykiskt sjuk, på att vara fattig, på att ha ätstörningar, på att vara arbetslös samt utbildningslös och på att behöva ha mens. Ugh
Även om samhället håller på att jämnas ut, skillanderna i olika saker mellan kvinna och man så känns det som om det är en bra bit kvar. Det gamla tänket om att kvinnan ska stanna hemma, städa och ta hand om barnen medans mannen är ute och arbetar är något som jag verkligen föraktar.
Men det är skönt att vi i stort sett är förbi det stadget i Sverige iaf, tror jag och hoppas jag...

Det känns inte som om det var meningen att jag skulle bli kvinna, jag har aldrig varit någon som tänkt på giftemål, på att skaffa barn osv. Jag mer eller mindre tar avstånd från sådana saker, för jag har aldrig tyckt om barn och jag har aldrig förstått mig på bröllop, jag passar inte in i steriotypen av en kvinna. Jag borde kanske egentligen vara ingenting alls, eller en man.
Jag känner mig lite barnslig när jag skriver detta men fan jag önskar att kvinnan slapp vara den som behövde bli gravid, som behövde blöda ur underlivet varje jävla månad, som behöver stå ut men könsdiskriminering. Det är fan inte kul, det vore väl okej om man bara blöde ur underlivet två gången per år eller att det i alla fall inte gjorde ont och att man mår dåligt av det...

En sak som jag verkligen hatar med att vara kvinna är att man blir kallad för slampa om någon *lyckas* att ha sex med en, att det är tjejen som är slampan och inte killen. Det är väl snarare tvärtom i många av fallen att det är mannen som är en slampa...